Att det i år är hundra år sedan unionen mellan Sverige och Norge upplöstes skänker extra glans åt vårt broderfolks även i vanliga fall sprakande nationaldagsfirande.
Unionsupplösningen 1905 skakade den svenska självbilden, sårade den nationella självkänslan. Skilsmässan från Norge inträffade vid en tid då massutvandringen till Amerika och klassmotsättningarna i spåren av den snabba industrialiseringen ställde frågan om den nationella gemenskapen och dess innebörd på sin spets. Tillsammans bidrog dessa händelser och skeenden till att väcka epokens nationalromantiska stämningar.
Hundra år senare är det svårt att föreställa sig vilket trauma separationen utgjorde för det dåtida -- närmare bestämt det borgerliga -- Sverige. Norge uppnådde sin fulla självständighet 1905, men i praktiken hade unionen -- den gick för övrigt aldrig på djupet -- upphört långt före dess.
Läser man till exempel vad dåvarande kronprinsen Gustav -- sedermera Gustav V -- skrev om sina upplevelser som norsk regent under 1890-talet får man klart för sig att det var norrmännen som körde med svenskarna. De norska politikerna tog för sig och försatte inget tillfälle att förödmjuka den svenska kungamakten. Oscar II:s liv förmörkades av upplevelserna, men hans son Gustav spelade en viktig, i dag bortglömd roll när han såg till att det svenska svaret på upplösningen blev fredligt.
Det som helt naturligt är en stor sak för Norge är över huvud taget en numera närmast bortglömd fotnot i den svenska historien. I dag är det snarare så att vi svenskar vill vara norrmän, att vi vill vara delaktiga i den norska glädjen.
Och faktum är ju att de svenska och norska folken står varandra oändligt mycket närmare nu än vad de någonsin gjorde under unionens tid, låt vara att kärleken inte är fullt ömsesidig. Norrmännen är inte lika förtjusta i oss svenskar som vi är i dem.
Inte minst tjusas många svenskar av den norska 17 maj-nationalismen. I flera år har svenskarna blickat avundsjukt på norrmännen -- hur ofta har man inte hört frågan "varför viftar inte vi lika glatt med vår flagga?" Till slut har vi, inspirerade bland annat av Norge, upphöjt vår egen flaggdag 6 juni till nationaldag och nu även till röd sådan, men fortfarande består det svenska mindervärdeskomplexet: tänk så avslaget vårt 6 juni är jämfört med norrmännens 17 maj, jämrar sig den nationellt tillknäppta svensken.
Förklaringen ligger förstås i historien, i att de två ländernas historiska erfarenheter är så annorlunda. Sverige har varit ett självständigt rike i sisådär tusen år, Norge i inte fullt hundra år -- trettiofem efter frigörelsen från unionen förtrampades Norge av Nazityskland. Det som vi tar för självklart är det inte för norrmännen. Den norska nationalismen saknar inte inskränkta inslag, men det faktum att den ställdes mot nazismen har haft stor betydelse. Eftersom den så uppenbart varit en befrielseideologi har nationalismen i Norge kunnat bejakas med glädje, utan att man riskerat att bli misstänkliggjord.
LEDARE
arkivbild: pressens bild