2009 har varit ett händelserikt år i den svenska kulturdebatten. Dels kom den nya kulturpropositionen som rört upp en hel del känslor, dels har den kulturradikala hegemonin inom det svenska kulturklimatet ifrågasatts för första gången på mycket länge i en rad intressanta debatter.
I våras debatterades kulturradikalism kontra kulturkonservatism på kvällstidningarnas kultursidor, och det var uppenbart att kulturradikalerna blev tagna på sängen. Det kulturradikala perspektivet har blivit så självklart i svensk kulturdebatt att många av debattörerna blev helt perplexa över att det blev ifrågasatt. Göran Greider skrev att han kände iskallt hat när någon dristade sig att påstå att det västerländska kulturarvet kunde ha spelat roll för de stora arbetarförfattarnas författarskap.
Ännu tydligare blev det i debatten som följde på utställningen Figurationer på Edsviks konsthall norr om Stockholm. Utställningen, som visade verk av samtida norska konstnärer som valt ett annat bildspråk än det idag påbjudna modernistiska, möttes av hård kritik från det kulturradikala etablissemanget. Som alltid när kulturradikaler ställs inför något som tar avstånd från modernism och kulturradikalism åkte nazistargumentet fram. Hos Jessica Kempe i DN implicit, hos Eva Ström i Sydsvenskan explicit.
Så ser den kulturradikala argumentationen ut. Den som inte faller in i de modernistiska och kulturradikala leden ska mobbas ut, helst genom grundlösa anklagelser om kopplingar till nazism och fascism. Det som räknas till den modernistiska konsten behöver dock inte underkastas någon granskning eller problematisering över huvudtaget.
Allra tydligast blev detta i samband med Nationalmuseums utställning med Caspar David Friedrich. Den tyske romantikern dog 1840 och kan rimligtvis inte ha haft med nazismen att göra. Ändå präglades recensionerna av misstänksamhet och historielösa insinuationer. Den på Moderna museet samtidigt pågående utställningen med Salvador Dalí, där man verkligen kunde ha fog för fascistiska insinuationer, problematiserades aldrig ideologiskt på samma sätt.
Årets debatter har visat hur illa rustade kulturradikalismens företrädare är att möta saklig kritik och alternativa synsätt. Det är dags att vi gör upp med den ideologiserade kultursyn som präglat det svenska kulturlivet sedan 1970-talet. Ända sedan dess har nämligen vänstern i princip fått stå oemotsagd i kulturfrågorna, medan högern lagt all sin kraft på att diskutera arbetsmarknad och skattepolitik.
Den nya kulturpropositionen är på många sätt ett steg i rätt riktning. Nedläggningen av institutioner såsom Rikskonserter, som sysselsatt fler byråkrater än man arrangerat konserter, var välkommet. Att ha funnits sedan sjuttiotalet är i sig inte ett argument för att fortsätta uppbära statliga bidrag. Genom att göra den sammanlagda kulturbudgeten större än någonsin tidigare visar regeringen att man tar kulturen på allvar.
Lars Anders Johansson