Jobben dröjer. Konjunkturmotorn arbetar för högtryck, vrålar på fyrans växel, men jobben uteblir. På onsdag presentar Ams sin prognos för arbetsmarknaden 2005. Dess slutsatser är lika kylslagna som en bister vinternatt i köldhålet Horn. Ams-generalernas och politikernas prognoser om en kraftig jobbtillväxt innevarande vinter revideras. I bästa fall kommer de nya jobben till hösten 2005. I bästa fall.
Ams-rapporten lär knappast ge upphov till något större ramaskri bland politikerna. Arbetslösheten är ingen het politisk fråga. Den underordnas politikens övergripande mål. Prisstabilitet och utgiftstak är det väloljade nav kring vilket den ekonomiska politiken snurrar.
Statistiska centralbyråns novemberrapport var skrämmande läsning. Den berättar att sysselsättningen sjönk dramatiskt mellan tredje kvartalet 2003 och tredje kvartalet i år, och att antalet sysselsatta var lägre än under de dramatiska krisåren 2003/2004. Rapporten gick obemärkt förbi. 350 000 arbetslösa och sjunkande sysselsättningstal - herregud, vad är det att bråka om?
Men visst finns utrymmet för de nya jobben. De större företagens produktivitetstillväxt är så löddrigt het att den måste omsättas i nya jobb (såvida de inte flyttar tillverkningen utomlands), småföretagen andas tillförsikt och får draghjälp av, förutom tillväxten, regeringens beslut att slopa arvs- och gåvoskatterna och revideringen av entreprenörsreglerna. De ökade statsbidragen till kommunerna och landstingen måste vidare slå igenom i form av högre personaltäthet i verksamheten. Arbetsmarknaden måste bli betydligt mer flexibel - i den bemärkelsen att arbetslivet utgår från den enskilde löntagarens intressen och behov. På dagens extremt disciplinerade och snävt produktivitetsinriktade arbetsmarknad finns inget mellanting. Antingen jobbar du för högtryck, så länge det varar, eller också sparkas du ut. Det behövs olika former av andhämtnings- eller reträttjobb. Att 535 000 personer försörjs med hjälp av sjuk- och aktivitetsersättning visar att arbetsmarknaden dras med grundläggande strukturfel. Att 30 miljarder kronor per månad används till kontantstöd, dvs bidrag i stället för jobb, är ett annat exempel på samma strukturfel.
Och de ungdomar som inte uppfyller skolans formella krav. Hur lotsa in dem på arbetsmarknaden? Det är naturligtvis bättre att fixa jobb åt dem med hjälp av tillfälliga, statligt subventionerade anställningsstöd, i stället för att försörja dem via kommunernas socialbudget.
Ett av få sysselsättningspolitiska förslag som diskuteras är det s k pigavdraget, dvs att skattesubventionera privata tjänster i hemmet. De miljarder kronor som den "reformen" kostar bör hellre användas till att skapa nya tjänster inom äldreomsorgen.
Högkonjunkturen är här, jobben uteblir. Måste det vara så? Inte alls. Men så länge politikerna inte vågar sätta press på eller ifrågasätta den heliga marknadens funktionssätt kommer eländesbilden att bestå.
TORBJÖRN GUSTAVSSON