Att inte mördarna kan lagföras är givetvis beklagligt. Men viktigare ändå är att våra, eller några andra länders soldater i FN:s internationella ISAF-styrka inte stupat förgäves. Dessvärre finns oroande tecken. Insatsen i Afghanistan har pågått i snart ett decennium, framsteg har följts av bakslag. En trötthet börjar sprida sig bland ansvariga politiker i de medverkande staterna.
Exempelvis hade knappt den brittiske premiärministern Cameron tillträtt förrän han annonserade att Storbritannien avser att dra hem sina trupper inom fem år. USA:s president Obama har tidigare satt 2011 som slutmål för sitt lands militära engagemang.
Men som utrikesminister Carl Bildt deklarerat: Varje tal om en exitstrategi spelar talibanerna i händerna. När det politiska stödet för ISAF-styrkan sviktar inverkar det ofrånkomligen demoraliserande på dess soldater. Det afghanska folket vågar inte längre lita på att omvärlden menar allvar med sitt tal om fred och frihet, inhemska klanledare söker hellre uppgörelser med talibanerna än med västliga demokratiers representanter.
Det står klart att kampen för frihet och säkerhet i världen kräver ett högt, tragiskt och bittert pris. Men priset skulle bli än högre om vi vände oss bort och lät extremisterna triumfera. Idag känner frihetens fiender inga som helst gränser. Afghanistan må vara ett land långt borta, men vad som händer där får konsekvenser för oss alla. Minns att det var talibanväldet som härbärgerade Usama bin Ladin och understödde al-Qaidas terrordåd den elfte september 2001.
Det var talibanernas totala förakt för mänskliga rättigheter som gjorde varje dag till en skräckfylld plåga för Afghanistans invånare, inte minst kvinnor och flickor. Det är talibanerna och deras islamistiska fränder som nu hotar att ta kontrollen över hela regionen. Bara tanken på att det instabila grannlandet Pakistans kärnvapenarsenal skulle falla i fundmentalisternas händer borde mana till besinning.
FN-insatsen som Sverige deltar i har karaktär av utnötningskrig. Vi måste därför visa att vår vilja och övertygelse är starkare än talibanernas. Alliansregeringen är inriktad på ett långsiktigt engagemang för att både med militära och humanitära medel hjälpa Afghanistans folk ut ur moraset av våld och förtryck. Vad som sker om den rödgröna oppositionen vinner valet står skrivet i stjärnorna. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill lämna Afghanistan åt sitt öde, Socialdemokraterna tvekar. Den internationella solidariteten inom vänsterblocket tycks ha begränsat värde när valörerna prövas.