Förra året fick polisen in omkring 23 000 anmälningar från kvinnor som blivit misshandlade.
I cirka 75 procent av fallen var misshandlaren en person som kvinnan känt sedan tidigare. I två tredjedelar av fallen var förövaren en närstående man: till exempel kvinnans pappa, make eller bror.
23 000 kvinnor -- det motsvarar ungefär invånarantalet i en mellanstor svensk stad, som Mjölby.
Ändå har var tredje kommun ingen handlingsplan mot våldet som drabbar kvinnor. Och när planerna finns, är de ofta vaga och allmänt hållna. Det visar en granskning som Socialstyrelsen presenterade i fredags.
Detta är inte första gången som kommunerna kritiseras för att de inte tar tag i frågan. I våras riktade människorättsorganisationen Amnesty skarp kritik mot kommunerna, för att de nästan uteslutande förlitar sig på de ideella kvinno- jourerna när det gäller våldsutsatta kvinnors behov av stöd och skyddade boenden.
Nu verkar utvecklingen visserligen gå åt rätt håll.
Enligt socialtjänstminister Morgan Johansson pågår det en utredning om hur kommunerna bör arbeta för att bekämpa kvinnovåldet. Regeringen har dessutom tänkt rikta 118 miljoner kronor till arbetet med att stärka de existerande kvinno-jourerna eller till att bygga upp nya.
Det är ett steg i rätt riktning. Människor som råkar ut för våld i nära relationer måste kunna ha en fristad -- och det oavsett var i landet de bor.
Men det borde inte krävas utredningar eller särskilda direktiv för att få kommunerna att agera.
Tänk bara tanken att närmare 20 000 män varje år skulle bli misshandlade av personer i sin närhet. Skulle kommunpolitikerna då ignorera deras behov av beskydd -- eller lägga över ansvaret på ideella organisationer?