Jimmie Åkesson (SD) är på Sverigeturné och i tisdags besökte han US och Malmen i Linköping. Det var väl utvalda platser, för de frågor som Sverigedemokraterna fokuserar på inför valrörelsen är välfärden och försvaret. Partiet förespråkar rätt till heltid och ett förbud mot delade turer, vilka ytterst är spörsmål för arbetsgivare och fack. SD är dock inte ensamma om att vilja lägga sig i personalfrågor – de rödgröna partierna efterfrågar också lagstiftning på området. Detta är emellertid inte det största problemet med SD:s välfärdspolitik. Skulle partiets ”återvandringspolitik” för svenska invandrare bli verklighet kommer välfärden att lida en enormt mycket större brist på kompetent personal än vad den gör i dag.
För SD är det invandringens röda siffror som är de intressanta. Visst finns det sådana, som att det tar i genomsnitt sju år för en invandrare att få ett jobb i Sverige. Ett kostsamt problem som Åkesson dock inte är intresserad av att lösa. För vad invandringen bidrar med och vilket ökat behov Sverige och Europa har av människor i arbetsför ålder, hoppar SD över i sin framtidskalkyl. Liksom kopplingen till den stora väljargrupp pensionärer, som partiet uttalat söker röster från. Pensionärerna blir allt äldre och friskare, så debatten hamnar ofta snett när den halkar in på vård och omsorg så snart pensionärerna kommer på tal. Pensionärer av i dag reser, investerar och konsumerar. Att de vill ha mer i och makt över sina plånböcker är inte konstigt. Men även 70-åringen vid perfekt hälsa får sin försörjning från det allmänt finansierade pensionssystemet – som bygger på att yngre människor arbetar. Med en ökande åldrande befolkning är problemet uppenbart – såvida inte ny arbetskraft strömmar till. Det problemet ignorerar samt förvärrar Jimmie Åkessons politik.
Inför det stundande EU-valet hoppas SD få mandat i Europaparlamentet, vilket det saknar i dag. Partiets EU-motstånd är starkt, en direkt koppling till dess nationalistiska ideologi. Av unionssamarbetets fyra friheter vill SD framför allt stänga gränserna för människor. Den nationsöverskridande handeln är partiet dock vän av, men då utan inflytande av EU. ”Då kan vi välja samarbetspartner själva”, säger Åkesson till Corren (29/3).
Gällande SD:s eventuella grupptillhörighet i parlamentet har Åkesson inte gett besked. I höstas besökte franska Front Nationals partiledare Marine Le Pen Sverige, ”med anledning av att den paneuropeiska gruppen European Alliance for Freedom (EAF) sammanträtt i Stockholm” (SD-kuriren 18/10). Enligt Åkesson var han möte med Le Pen ”av social karaktär”. Le Pen själv sade dock att Stockholmsbesöket innefattat samtal ”om former för eventuella samarbeten och bildandet av en parlamentsgrupp efter valet”. Tidigare har Dansk Folkeparti, som sitter i den nationalistiska och EU-kritiska EFD tillsammans med bland annat Sannfinländarna och brittiska Ukip, sagt nej på grund av att det anser NF:s politik vara för extrem (Europaportalen.se).
Att Jimmie Åkesson avsiktligt svävar på målet här, och i flera andra frågor, är logiskt. Dels riskerar han att skrämma bort eventuella väljare. Dels hänger hans politik helt enkelt inte ihop.