Att bäbisföräldrar är glada och uppfyllda av sitt mirakel är inget konstigt. Pinsamt blir det när skrytet uppfattas som ett sökande efter bekräftelse: Om min bäbis är så här duktig måste det väl betyda att jag är en ovanligt lyckad förälder?
Ambitiösa föräldrar stimulerar bäbisen med organiserade aktiviteter. Babysim, babysång, babyyoga - det finns ett brett utbud av kurser. Och när bäbisen blir ett småbarn blir utbudet oöverblickbart. Fotboll, tennis, dans, simning och språkkurser för barn - det skulle krävas många småbarn och föräldrar med bil (och tid att skjutsa) för att hinna med allt.
Föräldrar vars barn bara går på någon aktivitet i veckan, eller ingen alls, erkänner det i förstulen ton.
Men nu får de upprättelse. Som Corren berättade i går tyder en ny undersökning på att 60 till 70 procent av gymnasieungdomarna inte deltar i någon idrottsaktivitet - i protest mot en överorganiserad barndom. Ju mer babysim och suzukufiol, desto större behov känner tonåringen av schemafri, ej inrutad fritid.
Det är en intressant utveckling. Föräldrar som kör runt mellan aktiviteter tills både barnen och de själva nästan är utbrända vill ju bara väl. De vill att barnen ska grundlägga goda vanor, upptäcka begåvningsområden ("tänk om han är en slumrande Mozart eller Zlatan - klart han måste spela fotboll och piano") - men också få kompisar. När alla andra barn går på aktiviteter blir de det enda sättet att träffa kompisar.
Många föräldrar är också rädda för sådant som trafik och pedofiler. En organiserad aktivitet i en gymnastiksal eller på en fotbollsplan, under uppsikt av tränare, framstår som mycket tryggare än att släppa ut barnen fritt i skogen, på lekplatsen eller gatan.
Och så det pinsamma bekräftelsebehovet. Få vill erkänna det, men stoltheten i en mammas eller pappas ögon när barnet utmärker sig positivt avslöjar att även föräldern känner sig duktig.
Med tanke på att det finns barn som misshandlas, som växer upp med föräldrar som är missbrukare eller frånvarande, är det ett lyxproblem att svenska ungdomar revolterar mot en överorganiserad barndom. Men det reser ändå intressanta frågor:
För vems skull sker alla aktiviteterna - barnets, förälderns eller omgivningens?
Med tanke på att stillasittande är ett växande problem, hur får man barn att röra på sig - och att fortsätta med det när de blir tonåringar och vuxna?
Liksom högstadieföräldrar pratar ihop sig om läggtider och nolltolerans mot alkohol, kunde småbarnsföräldrar prata ihop sig om aktivitetsnivåer. Då skulle behovet av att gå på aktiviteter för att träffa andra barn minska. Men bekräftelsebehovet - att spegla sig själv i barnets framgångar - kan nog bara mötas genom att varje förälder rannsakar sig själv.