"Begåvningsreserven" var ett vanligt ord i utbildningspolitiska diskussioner i Sverige på 40- och 50-talen. Det syftade på alla de ungdomar som inte fick någon gymnasieutbildning, trots att de hade förutsättningar att klara av det.
Frågan är vad man ska kalla alla äldre människor som i dagens Sverige ofrivilligt ställs utanför i olika sammanhang. Begåvningsreserv? Arbetskraftsreserv? Konsumentreserv?
I förra veckan uppmärksammades att Citibank vägrar att låna ut pengar eller lämna kreditkort till personer över 75 år - oavsett hur god ekonomi de har. En återkommande diskussion är att många svenska arbetsgivare hellre anställer en outbildad, oerfaren 25-åring än en kompetent och erfaren person som passerat 55. Och trots att många seniorer har fickan full med pengar som de vill spendera, fortsätter företagen att rikta sina annonser till yngre grupper.
Åldersdiskrimineringen är så utbredd att vi ofta inte ens märker den. Professorn i gerontologi Lars Andersson påpekade i Aktuellt (20/8) att mycket av det som sägs och skrivs om äldre skulle orsaka raseri och diskrimineringsanmälningar om man bytte ut "äldre" mot "kvinnor" eller "invandrare".
Köttberg, gubbhylla, tantvarning - uppfinningsrikedomen är stor när det gäller nedsättande uttryck. Och precis som rasister gärna skyller all världens elände på invandrare så hör man ibland yngre människor hävda att de inte får jobbet eller bostaden de vill ha eftersom "jätteproppen Orvar" vägrar att flytta på sig. När äldre sticker ut och tar plats muttrar vissa om ättestupa.
Det konstiga är att medan rasisterna som skyller arbetslöshet på invandrare får mothugg, så möter äldrehatarna acceptans. Många verkar instämma i att äldre bör stiga åt sidan och ge upp alla anspråk, för att ge utrymme och möjligheter åt yngre.
Det är obegripligt. Vi lever ändå i en modern demokrati och har kommit hyfsat långt när det gäller likabehandling och antidiskriminering av kvinnor, invandrare, homosexuella och funktionshindrade. Varför är det då okej att odla fördomar om och särbehandla äldre?
Kanske är det som Lars Andersson sade i Aktuellt, att de äldre måste börja protestera högljutt, föra en motstånds- och befrielsekamp så som andra förtryckta grupper har gjort.
Eller så handlar det om att vi alla fruktar att bli gamla, eftersom åldrandet är vägen mot döden. Och vårt primitiva, ociviliserade sätt att hantera den fruktan är att diskriminera de gamla, och intala oss själva att vi aldrig kommer att bli en av dem.
Marknaden för skönhetsoperationer, antirynkkrämer och potensmedel - liksom trenden att medelåldringar kallar sig själva för "tjejer" och "killar" - tyder på att åldrandet är den största skräcken för många. Men det rättfärdigar inte att behandla gamla människor som avfall.