Att mobbning är fult och nedrigt, skriver de flesta människor under på, och få planerar nog att ägna sig åt det. Ändå sker mobbning varje dag på skolor, förskolor, fritidshem och arbetsplatser.
Mobbning är svåråtkomlig och sker sällan helt öppet. Därför hänger det ofta på den som utsätts att själv agera och säga ifrån. Något som är lättare sagt än gjort. Att utsättas för mobbning är som bekant belagt med skam.
Det ligger i mobbningens natur att en grupp starkare individer ger sig på en eller några redan svagare. Mobbning är därmed en specifik företeelse, och ska inte buntas ihop med andra konflikter eller bråk som uppstår mellan människor hela tiden.
Därmed inte sagt att all mobbning ser likadan ut och tar sig samma uttryck. Orsak och verkan kan te sig mycket olika, beroende på vilka mobbarna är, vem som utsätts och var. De fem diskrimineringsgrunderna - etnicitet, kön, religion, funktionshinder och sexuell läggning - räcker inte för att täcka hela spektrumet av tänkbara mobbningsorsaker.
Mobbare är påhittiga och motiv kan sökas hos en persons utseende, ålder, prestationsförmåga, udda intresse eller egentligen vad som helst. Inget skäl är förmodligen för litet för att inte kunna användas i mobbningssyfte. Det finns med andra ord ingen typisk mobbare och inget typiskt mobbningsoffer.
I vintras presenterade Skolverket en utvärdering av metoder som används mot mobbning. Slutsatsen verket kom fram till var att ingen av de åtta granskade åtgärdsprogrammen sitter på universallösningen. Skolverket vill därmed inte rekommendera något av dem utan förordar att varje skola skapar en egen strategi baserad på varje skolas förutsättningar. Utvärderingen kritiserades naturligtvis av programmens utformare. Men Skolverkets slutsats är den enda rimliga.
I går publicerade Svenska Dagbladet en granskning av anmälningar om elever som kränkts i skolan. Den visar att i två av tre fall lägger skolan skulden för mobbningen på offret. Barn- och elevombud Lars Arrhenius är medveten om problemet och tror att det har sin grund i att skolpersonal inte vet hur de ska agera. Arrhenius efterlyser skärpt lagstiftning, men frågan är om det skulle innebära någon skillnad i praktiken. Skolor är redan skyldiga att vid minsta indikation utreda misstänkt mobbning.
Det är förstås på den punkten det brister. Lärare/rektor/chef tvekar inför att ingripa. För tänk om det blir fel, och en oskyldig pekas ut som mobbare. Det är en farlig tankegång som tillåter mobbningen att fortsätta. När misstanke uppstår måste skolan/arbetsplatsen/samhället gå "all in". Något annat alternativ är inte acceptabelt.