Corren har i en serie artiklar (23/1, 26/1 och 30/1) skildrat betygsstress bland gymnasieungdomar i Linköping. Elever och personal verkar överens om att många elever mår dåligt, att stressen har ökat, men att den frammanas av eleverna själva.
Orsakerna till stressen sägs vara flera: Den nya betygsskalan (A-F) där det är mycket svårare att få toppbetyget, val av skola och inriktning, begränsade möjligheter att läsa upp betyg på Komvux samt att man helst ska gå direkt från gymnasiet via högskolan och ut i arbetslivet. Bland annat.
All stress är dock inte av ondo. Självklart ska varningsklockor blinka när sjuttonåringar tvingas äta magsårsmedicin eller behandlas för depression. Men att bemöta all form av stress och betygshets med ömkan och inställningen att kraven på eleverna måste sänkas är en dålig lösning.
För situationen rimmar inte med de i internationella jämförelser sjunkande svenska skolresultaten, eller det allt senare inträdet för unga på arbetsmarknaden för den delen. Om elever är så fixerade vid att göra bra ifrån sig - varför sjunker kunskapsnivåerna? En förklaring är skolans pedagogiska utveckling där allt större ansvar för att söka sin egen kunskap har lagts på eleverna. För elever som inte är så strukturerade kan detta förstås bli en stress.
Men eftersom det är de duktigaste eleverna som verkar mest stressade, framför allt flitiga flickor, håller inte den förklaringen fullt ut. Enligt Skolverkets undersökningar upplever 50 procent av tjejerna på gymnasiet "svår stress". Bland pojkarna är siffran 21 procent. Tjejer har generellt sett bättre betyg än killar.
Folkungaskolan håller sedan några år tillbaka stresshanteringskurser där studieteknik ingår. Det är bättre att lära eleverna hantera sin stress, än att skicka signalen att alla krav på sig själv är dåliga. Med tanke på de försämrade skolresultaten är det svårt att se att majoriteten svenska elever skulle lida av för höga ambitioner.
Däremot kan man tänka sig att den betygsinflation som rått, där MVG blivit mer regel än undantag, har medfört att elever fått en skev bild av vad en topprestation innebär. Det kan vara stressande att inse att insatsen som tidigare räckt till högsta betyg, inte längre gör det.
Har man därtill knappt mötts av vare sig krav eller motgångar i livet förrän man börjar högstadiet eller gymnasiet finns risken för både chock- och stressreaktion när man möts av både och. Lösningen är då inte att ytterligare skydda eleverna från jobbiga situationer och minska kraven. Snarare kan en sådan sak som tidigare betyg vara till hjälp för att avdramatisera dem och vänja elever vid att bli bedömda och uppleva - och överleva - misslyckanden.
Elever som uppenbart ställer orimliga krav på sig själva och mår dåligt av dessa, bör få individuell hjälp. Men att generellt sänka kraven och döda elevers ambitioner vore förödande för en svensk skola.