Ingen samhällsintresserad person kan ha missat att EU bråkar om den så kallade Tobinskatten, en skatt på finansiella transaktioner. Frankrike och Tyskland driver på. Hårdaste motståndarna är Storbritannien, som hyser Europas finanshögkvarter och skulle förlora viktiga arbetstillfällen när handeln flyttar ut från EU, och Sverige, som har dåliga erfarenheter av den snarlika "valpskatt" vi införde i samband med 1990-talskrisen.
Men förslaget om Tobinskatt är ingen lösryckt krisåtgärd. Skatten är en del i ett förslag till totalförändring av EU:s långtidsbudget, som EU-kommissionen vill driva igenom.
I dag är den överlägset viktigaste intäktskällan till EU:s budget de avgifter baserade på bruttonationalinkomsten, BNI, som medlemsländerna betalar. Alla länder betalar dessutom andelar av sina tull- och momsintäkter, men de är små jämfört med BNI-avgiften (Sverige betalar i år 31,3 miljarder kronor till EU, varav 24,7 miljarder är BNI-avgift).
EU-kommissionen tycker inte om den modellen. De menar att den leder till ett nationstänkande; "vad ger vi och vad får vi", och gör EU beroende av välviljan hos medborgarna och finansministrarna i medlemsländerna. Under rådande kris är kommissionen rädd att medlemsländernas betalningsvilja till EU ska sjunka i takt med att man tvingas skära i de nationella budgetarna.
Därför vill kommissionen sänka BNI-avgiften och i stället införa Tobinskatten och en högre momsavgift (från dagens 0,3 procent av medlemsländernas momsintäkter till kanske så mycket som 2 procent). Detta marknadsför man häpnadsväckande nog som en lättnad för de enskilda länderna! Eftersom man samtidigt planerar att höja EU-budgeten med minst 5 procent kan minsta barn räkna ut att det är konsumenter (momsen) och bankkunder (Tobinskatten) som får stå för fiolerna.
Det obehagliga med förslagen är att medan BNI-avgiften är tydlig och synlig så är insmugna pålagor på moms och finansiella transaktioner luddiga och svårgripbara. Det är väl just det kommissionen är ute efter, man vill ju inte vara i händerna på folkliga opinioner, men det är föga demokratiskt.
Att EU-budgeten ska svälla i tider när medlemsländerna bantar sticker också i ögonen. Den svenska regeringen driver med nio andra länder opinion för att stoppa slöseriet - de vill tvinga EU att skära ned 1 000-miljardersbudgeten för perioden 2014-2020 med 100 miljarder euro.
De politiska skiljelinjerna är förvirrande. EU-minister Birgitta Ohlsson går arm i arm med Anders Borg, de två förhandlar EU-budgeten för regeringens räkning och vill alltså ha en sparsam linje.
Men i EU-parlamentet sitter Ohlssons partikollega Cecilia Wikström i den liberala partigruppen Alde och propagerar för ett federalt EU med egen beskattningsrätt. Svenskar som röstar på FP eller C här hemma och som vill att EU ska hålla i pengarna och inte ha en egen beskattningsrätt kanske ska överväga att välja M eller KD i EU-parlamentsvalet.