Moderaterna vill banta gymnasiets estetiska program. Det är ett av de populäraste programmen med cirka 8 procent av eleverna och drygt 9 000 nybörjarelever höstterminen 2011.
Tomas Tobé, (M), vill att gymnasiet ska kopplas tydligare till arbetslinjen. Därför borde det vara lika svårt att komma in på estetiska programmet som på idrottsgymnasium - där det krävs "potential att nå nationell elit" - menar han.
Eftersom gymnasiet är en skattefinansierad samhällsinvestering måste grundfrågan vara om samhället förväntar sig att esteteleverna ska bli professionella konstnärer. Så var det nämligen i hög utsträckning innan programgymnasiet infördes, när det estetiska programmet motsvarades av tvåårig musiklinje och estetisk-praktisk linje. 1988 fanns musiklinjen bara på tolv orter i landet, med 540 intagningsplatser per år, medan estetisk-praktiska linjen fanns på fjorton orter med 600 intagningsplatser.
1 140 nybörjare om året är betydligt färre än 9 000, och leder till mer elitistiska utbildningar där en stor andel av eleverna gick vidare till scenskolor, musik- och konsthögskolor.
Det vore lätt att hävda att ökningen av estetiska utbildningsplatser, och därmed "av-elitiseringen", beror på curlade ungdomar som måste få sin vilja fram, och på att tv-program som Idol och So you think you can dance väcker artistdrömmar. Men då missar man parallella utvecklingslinjer.
I dag är det i praktiken omöjligt att få ett jobb för den som slutar skolan efter nian. Många skoltrötta elever är varken motiverade att plugga teoretiska, studieförberedande program eller så säkra på vad de vill bli att de väljer ett yrkesprogram. För dessa ungdomar kan estetiska programmet vara en räddning. Om kärleken till gitarrspel eller streetdance är stark men obesvarad kommer den inte att räcka till en artistkarriär, men den kan ta eleven genom tre år på gymnasiet med godkända betyg.
Risken är att de verkligt begåvade ungdomarna - de som faktiskt har potential att bli professionella konstnärer - stagnerar av klasskamraternas mediokra nivå. För dem finns dock ett antal estetiska spetsutbildningar med riksrekrytering, som musikinriktningen på De Geergymnasiet i Norrköping.
Om studievägledningen till niorna blir tydligare, så att eleverna förstår att det är skillnad på "amatörestetisk" och "elitestetisk", så finns det ingen anledning att avveckla den "amatörestetiska" inriktningen.
Vad regeringen däremot borde titta på är dimensioneringen av konstnärliga högskoleutbildningar. Högskoleutbildning är en tung investering både för individen och skattebetalarna, och i dag utbildas bland annat många bildkonstnärer och skådespelare som aldrig får jobb.
Låt gymnasieelever utveckla sitt estetiska intresse på amatörnivå om det får dem att klara godkända betyg. Högskolan bör däremot inte lura unga människor att ta flera hundratusen i studielån för att ägna sig åt en hobby som de aldrig kommer att kunna försörja sig på.