Omvärlden spelar en större och mer avgörande roll i konflikten mellan palestinier och israeler än i andra konflikter. När våldet trappas upp, som under den gångna veckan, följer därför alltid krav på att omvärlden ska agera.
När det gäller upptrappningen av konflikten mellan Israel och Hamas har FN:s säkerhetsråd uppmanat båda parter att sätta stopp för våldet och försöka förhindra en humanitär katastrof i Gaza.
Enskilda länder har vädjat till Israel att inte inleda den markoffensiv man har varnat för.
I FN jobbas det på en resolution med krav på ett omedelbart stopp för alla krigshandlingar.
Ändå har våldet inte upphört.
Från palestinskt håll fortsätter raketbeskjutningarna. Från israeliskt håll fortsätter flyganfallen.
Något varaktigt stopp på våldet är inte i sikte just nu och en hållbar fred i Mellanöstern känns längre bort än på länge.
Kritiken mot en passiv omvärld kommer därför att fortsätta. Liksom kraven på omvärlden att den ska göra något.
Men vad?
Listan över utmaningar är lång. Väldigt lång: Splittringen på den palestinska sidan, att många palestinier sätter sitt hopp till Hamas (som ifrågasätter Israels rätt att överhuvudtaget existera), Israels bosättningspolitik och blockaden av Gaza (som skapat en humanitär katastrof) samt den israeliska skyddsbarriären på Västbanken.
Omvärlden kan spela en viktig roll för att hjälpa till att möta de här utmaningarna.
Med hjälp av piskor och morötter kan viktiga förändringar tvingas fram. Inte minst USA med sina starka band till Israel skulle kunna påverka i en mer fredlig riktning när maktskiftet i Washington väl är genomfört.
Men alla eventuella framgångar bygger på att det finns en vilja till förändring, en vilja till fred bland palestinier och israeler. För så länge de inte vill ha förändring eller tar ansvar för freden kommer det inte heller att kunna bli någon fred.
På båda sidor är det just nu förenat med stora vinster att visa sig stark militärt.
I Israel är det val i februari och premiärminister Ehud Olmerts Kadima har inte legat särskilt långt före oppositionspartiet Likud. Men i och med förra lördagens stora flyganfall har Olmert stärkt sin politiska ställning på hemmaplan. På den splittrade palestinska sidan vill Hamas gärna visa sig starkt inför Fatah och vice versa.
Så länge starkast vinner-mentaliteten regerar bland dem som styr över palestinier och israeler kommer styrkedemonstrationer av det slag vi har sett under den gångna veckan att vara förenade med stora vinster även framöver. En varaktig fred i Mellanöstern kommer då att fortsätta kännas utopisk.
Omvärldens viktigaste uppgift här och nu är därför att betona att alla - inte bara omvärlden, utan även vanliga palestinier och israeler - har ett ansvar för freden i Mellanöstern.