Hög tillväxt och fortsatt hög arbetslöshet. Den exportinriktade verkstadsindustrin ångar på, men utan att nyanställa. Produktivitets- och effektivitetspiskan dansar över de anställdas ryggar. Utanför fabriksgrindarna står drygts en miljon enskilda individer som inte behövs. Många är arbetslösa eller klassade som förtidspensionärer. 1990 arbetade 4 485 000 svenskar, i dag knappt 3 900 000. Vilka blir de långsiktiga konsekvenserna av ett samhälle där allt färre behövs i arbetslivet?
Att industrin avstår från att nyanställa beror till viss del på nya och utvecklade produktionsmodeller. En annan delförklaring heter dramatiskt ökade vinstkrav. För tjugo år sedan lade aktieägarna beslag på knappt 15 procent av de stora börsbolagens vinster. I dag handlar det om mellan 25 och 30 procent. När aktieägarna, som inte sällan är institutioner som förvaltar löntagarnas pensionspengar, propsar på en allt större del av vinsten, minskar utrymmet för produktutveckling, investeringar och nyanställningar.
Men den offentliga sektorn då? Varför anställer inte den, eftersom behoven är dokumenterat stora? Utgiftstak och extrem inflationsbekämpningspolitik sätter stopp för en offensiv och jobb- och tillväxtstimulerande finanspolitik. Det som kallas prisstabilitet är den mast kring vilken den ekonomiska politiken är snurrad. Inte ens arbetslöshetsnivåer på mellan 5 och 8 procent får politikerna att vackla i sin övertygelse. Somliga menar att denna doktrinärt kamerala politik tvingats fram av EU. Så är det inte.
För ett år sedan skrev dåvarande socialministern Lars Engqvist en uppmärksammad artikel som mynnade ut i följande invändningsfria slutsats: "Åtgärder för att öka tillgången på personal och sysselsättning måste sättas in på bred front." Sen Engqvist skrev den artikeln har antalet sysselsatta i kommuner och landsting minskat med 14 900 personer. Själv blev han landshövding.
Politiker, ekonomer och till och med fackliga företräd-are idisslar ivrigt att Sverige måste satsa på jobb med högt kunskapsinnehåll. Avancerade jobb. De förklarar att det inte gör något att drygt 500 jobb vid Electrolux dammsugarfabrik i Västervik flyttar utomlands. Så länge ersättningsjobben uteblir har många löntagare svårt att acceptera den pedagogiken. Vart tog det insiktsfulla manifestet "Framtid för Sveriges industri" vägen? Programmet utformades av bland andra Metalls ordförande Göran Johnsson, Ericssons nuvarande vd Carl-Henric Svanberg och industrimannen Carl Bennet. Här vimlar det av konstruktiva förslag, men näringsdepartementet har tydligen inte haft ork att läsa manifestet. Och den justering av skattesystemet som främjar risktagande i syfte att få snurr på småföretagandet - när kommer den? Friår och höjd bensinskatt gör ingen framtid.
Vi måste jobba mer, säger politikerna, annars sjunker välfärdsstaten som en gråsten. Undersköterskan som sagts upp trots att arbetsuppgifterna finns kvar, lyssnar förvånat till den politiska retoriken. Hon är inte ensam.
TORBJÖRN GUSTAVSSON
Å andra sidan