Därmed satte Sahlin agendan för större delen av debatten. Det var, med några undantag, anfall mot ett mål - Sverigedemokraternas. Frånsett Lars Ohlys enmansshow på vänsterkanten och lite käbbel på mitten mellan just Sahlin och Maud Olofsson, där den förra ville påminna Centerledaren om att hennes parti gjort ett minst lika uselt val som Socialdemokraterna, gjorde företrädarna för regeringspartierna och S gemensam sak mot SD-ordföranden Jimmie Åkesson.
Åkessons lösning på Sveriges största utmaning, arbetslösheten, är att sluta "importera arbetslöshet". Källan till problemet - ja, källan till alla problem - anser Åkesson är "den ansvarslösa invandringspolitiken". Hans anförande sågades av i tur och ordning Sahlin, Jan Björklund (FP), Ohly och Göran Hägglund (KD). Argast av dem alla var Ohly. Han hade svårt att tygla känslorna när han replikerade mot Åkesson och spottade bland annat ur sig att SD kunde ha som förslag att förbjuda barnafödande eftersom barn, likt invandrare enligt SD:s syn, också är arbetslösa och kostar pengar.
Men det var inte bara Åkesson som gjorde Ohly upprörd. I replikskiftet med såväl Sahlin som Peter Eriksson (MP) uttryckte vänsterledaren sin besvikelse över de forna samarbetspartnernas överenskommelse med regeringen i Afghanistanfrågan. Enligt Ohly har S och MP svikit den rödgröna uppgörelsen om en "ny tydlig, civil strategi". Något som vare sig Sahlin eller Eriksson höll med om. Båda sa sig istället vara nöjda med överenskommelsen som ger ett brett parlamentariskt stöd till den proposition som läggs idag angående den fortsatta svenska insatsen i Afghanistan.
Det är "hedrande och bra" att sex partier som representerar 85 procent av väljarna har slutit en överenskommelse, sa statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i sitt anförande. Han intygade samtidigt att regeringen kommer att söka fler breda överenskommelser med S och MP i olika frågor. Sahlin efterfrågade en tydligare strategi än så för Reinfeldts minoritetsregering. Statsministern ansåg sig dock vara tydlig nog och påminde Sahlin om alliansens 49-procentiga stöd i riksdagen - bra mycket större än regeringen Göran Perssons 36 procent efter valet 1998. Då tyckte minsann inte S att minoritetsstyret var problematiskt!
I övrigt rådde samma sansade tonläge som i budgetdebatten. Partiledarna är uppenbart ödmjuka inför den situation som råder i riksdagen och de utmaningar som denna för med sig. Uppgörelsen i Afghanistanfrågan ger dock hopp om fortsatta blocköverskridande framgångar under mandatperioden.