Håkan Juholt är politiskt skadeskjuten. Det märktes i gårdagens partiledardebatt. De andra partiledarna tycks ha fått vittring - alla tog repliker på honom, och alla var som mest skärpta när de ifrågasatte Juholt.
Två saker gjorde Juholt bra: Han fick in en rak höger på Fredrik Reinfeldt när han sade att för Socialdemokraterna är näringslivet inget särintresse, och han darrade inte på manschetten när han förklarade för Gustav Fridolin varför FRA behövs i terroristbekämpningen. För övrigt var det ingen bra dag för Juholt.
Hans anförande var rörigt, med reprisrabblande av punkter från S skuggbudget. Trianguleringsstrategin verkar ha gått i spinn. Å ena sidan säger sig Juholt "lyssna in" (Reinfeldts framgångsrecept), å andra sidan betonar han att S till skillnad från Moderaterna har visioner.
Totalt obegriplig blev Håkan Juholt när det handlade om europakten. Budgetregler är bra i Sverige, men i EU är snarlika regler "hård kallhamrad högerpolitik som bär spår av fascism". Varför Juholt tycker att det är "djupt olyckligt" att Storbritannien inte går med i pakten, samtidigt som Sverige inte bör gå med, kunde han inte svara på.
Jimmie Åkessons relevanta fråga om S inte har något ansvar för dagens samhällsproblem efter 70 års styre och fortsatt makt i många kommuner fick ett märkligt, indirekt svar: Allt som är fel beror på alliansregeringens skattesänkningar.
Likaså är det alliansens fel att unga inte går rakt ut från gymnasiet till fasta jobb med höga löner. Efter fem år med regeringen är "arbetsmarknaden sönderslagen". Juholt upprepade flera gånger att "vi" (ska antagligen tolkas som alla som gick ut gymnasiet före 2006) fick jobb direkt efter gymnasiet, eftersom det var ett S-samhälle då. Ganska många som var unga under 1990-talskrisen protesterar mot den bilden.
I skuggan av Håkan Juholt gjorde debuterande Jonas Sjöstedt ett stabilt jobb. Han har förvisso samma nostalgiska syn på arbetsmarknaden som Juholt - det är som om globalisering och förändrad internationell konkurrens inte fanns, alla problem beror på svensk, borgerlig politik. Men Sjöstedt var lysande när han ställde en fråga om sterilisering av transpersoner till Göran Hägglund, hans lugn och återhållsamhet gjorde Hägglunds svarslöshet smärtsamt tydlig.
Fredrik Reinfeldt klarade sig bra i replikskiftena med Juholt och Åkesson, men var farligt arrogant mot Sjöstedt och Fridolin. Reinfeldt får se upp så att han inte framstår som lika självgod och pompös som Göran Persson.
Floskeltoppen vanns av Annie Lööf, i viss konkurrens med Juholt och Fridolin. Lööf har vettiga saker att säga, men hennes Pollyanna-stil står i vägen för budskapet. Det ständiga leendet, den positiva attityden, formuleringar som "på min resa har jag träffat människor" blir för mycket. Önskemål till nästa partiledardebatt är en arg Annie Lööf och en konsekvent Håkan Juholt - om han fortfarande är partiledare då.