Richard Wilkinson höll huvudtalet på MR-dagarna i Göteborg, som avslutades i går. Det är en årlig nordisk konferens där politiker, myndigheter, ideella organisationer och andra engagerade samlas i syfte att öka medvetenheten kring de mänskliga rättigheternas betydelse. Arrangörer är bland andra Svenska kyrkan, Röda korset och Raoul Wallenberginstitutet. Mycket lovvärt, naturligtvis.
Tanken om universella mänskliga rättigheter tillhör vår civilisations viktigaste landvinningar. Få texter i modern tid har sådan idémässig sprängkraft som de 21 första artiklarna i FN:s allmänna deklaration från 1948. Dessa artiklar utgör ett ovillkorligt skydd för individens liv och okränkbarhet. De slår fast rätten till frihet, egendom, likhet inför lagen och förbjuder slaveri, tortyr, godtyckligt fängslande, etc. Med FN-deklarationen som moraliskt fundament har medborgaraktivister över hela världen fått ett mäktigt vapen mot statligt förtryck och kunnat pressa maktfullkomliga härskare till ökad liberalisering. Problemet är när sådana personer som Richard Wilkinson dyker upp i sammanhanget. Han är en brittisk hälsoforskare som skrivit den uppmärksammade boken "Jämlikhetsanden". Där pläderas för att samhällen med en långtgående jämlikhetspolitik, som de nordiska länderna, har avsevärt mindre sociala problem än exempelvis USA. Boken har hyllats av den politiska vänstern. Men Wilkinson har också skarpt kritiserats för att vara ovetenskaplig och godtycklig. Denna debatt åsido; poängen är korten riskerar att blandas bort när Wilkinsons teser tas till intäkt för att även betona de nio återstående artiklarna i FN:s rättighetsdeklaration. Dessa tillkom som resultatet av en kompromiss med det dåvarande kommunistiska Sovjetblocket och handlar om rätten till arbete, bostad, semester, kultur, utbildning och liknande. I grunden alltså väsenskilda från det klassiskt liberala rättighetstänkandet och uttrycker egentligen socialt önskvärda målsättningar. Konsekvensen har blivit djupt olycklig relativism som försvagat värnet av individens frihet. Vanligt är att diktaturregimer, typ Kuba, ursäktar sitt förtryck med att lyfta fram hur påstått fenomenala man är på att ge befolkningen sjukvård och annat i den stilen. Samtidigt finns i välfärdsdemokratier som Sverige en tendens att upphöja allt möjligt behjärtansvärt till rättigheter. Det kan vara funktionshindrades rätt att slippa bristande tillgänglighet till offentliga lokaler, eller barnens rätt att fritt delta i det konstnärliga livet. Ingalunda oviktiga saker, tvärtom. Men om alla rättigheter flyter ihop och betraktas som likvärdiga, blir ingen rättighet särskilt viktig. Bara det faktum att Wilkinson bjöds in som slagnummer på årets MR-dagar, betyder att ytterligare bensin kastas på rättighetsinflationens brasa. Det är oroande.