Det utkämpas ett hälsokrig i Sverige. Debattörer trogna olika dieter kastar teorier om kolhydrater och fett mot varandra, svenska arbetsgivare delar ut stegräknare och subventionerar gymkort, Moderaterna tillsätter en särskild arbetsgrupp för hälsofrågor och Folkhälsoinstitutet får nya uppdrag i stället för att läggas ned.
Motion och mat är viktiga ingredienser för vår hälsa och därför är debatten välkommen, så länge den hålls på en sansad nivå och utan tvångsmässiga inslag - och ren från politiska propåer. Med tanke på kostens centrala betydelse för hur vi mår är det förvånande hur lite vikt som läggs vid patienternas mat på länets två största vårdinstanser, US i Linköping och Vrinnevisjukhuset i Norrköping.
Landstinget har en kostpolicy, den senaste från 1 december 2010. Men efter en granskning av landstingets egna revisorer framkom att det varken finns några handlingsplaner eller lokala rutiner för hur kosten används inom den slutna vården. Enligt intervjuer som Norrköpings tidningar genomfört är det få som ens vet om att kostpolicyn existerar (Corren 10/3).
Om man väl läser landstingets kostpolicy ser man att den fokuserar mer på politisk än näringsriktig korrekthet. Till exempel handlar den första punkten i policyn att landstinget ska "nyttja livsmedel och måltidstjänster som baseras på ekologiska framställningsmetoder samt energi- och resurshushållning i alla led".
Först i punkten tre återfinns att "måltiderna ska vara näringsriktiga, goda och av god kvalitet". Den viktiga punkten fyra säger att felnärda patienter och kostrelaterade problem ska "identifieras", medan den sjätte och sista punkten fokuserar på den "fysiska måltidsmiljön" som ska vara "hälsofrämjande utifrån ljus, färg, ljudnivå, musik, konst, naturkontakt och luftkvalitet".
Mycket etik, estetik och politik alltså, mindre av verklig matnyttig information.
Längre ned i policyn framgår att näringsbrist är ett vanligt problem inom vård och omsorg - 28 procent beräknas vara undernärda och bland kroniskt sjuka äldre uppskattas siffran vara en av tre - och att undernäring kan medföra upp till 50 procents längre vårdtid och komplikationer.
Ändå konstaterar landstingsrevisorerna att det inte ställs samma krav på nutritionsbehandling som på medicinsk behandling - tvärtemot vad kostpolicyn ordinerar - och därmed anpassas inte maten tillräckligt till sjukdomstillståndet.
Tidsbrist, är enligt personalen skälet till rådande situation. Det kan vara förståeligt att stressade sjuksköterskor prioriterar annat än att fråga patienterna vad de vill ha till lunch. Det är ingen bagatellfråga, men skulle kunna läggas på en annan yrkesgrupp. En dietist, till exempel.
Eftersom kostens roll för vår hälsa är så stor är det inte för mycket begärt att landstinget i Östergötland tar den på största allvar.
Alla andra gör ju det.