Moderatledaren Fredrik Reinfeldts ord är löftesrika: "I nästa val kommer vi att ha en borgerlighet som är mer samlad än någonsin," deklarerade Reinfeldt i sitt programtal i helgen. Moderaterna vill ha en "Allians för maktskifte". De borgerliga partierna skall i god tid före valet 2006 ha enats om vad som i praktiken blir ett gemensamt regeringsprogram.
Och det arbetet skall starta på en gång. Fredrik Reinfeldt definierar sex politikområden -- finans- och tillväxtpolitik, företagande och entreprenörskap, utbildning och forskning, sjukvård och omsorg, rättstrygghet och slutligen utrikes- och säkerhetspolitik -- som skall behandlas i gemensamma arbetsgrupper som sätts upp omgående.
Fördelarna med denna uppläggning är uppenbara. De borgerliga får god tid på sig att mejsla fram förslag och kompromisser. Det täta samarbetet kommer också att föra partierna närmare varandra på individnivå, med utvecklad personkemi mellan de olika företrädarna.
Redan i dag står i själva verket de borgerliga partierna sakpolitiskt mycket nära varandra, låt vara att det inte saknas motsättningar i vissa, symboliskt viktiga frågor. Det handlar om energipolitiken för centern, och om familje- och alkoholpolitiken för kristdemokraterna. Ett bra resultat förutsätter nog att dessa två partier är beredda att mjuka upp sina hållningar.
Det är över huvud taget viktigt att alliansen för maktskifte producerar resultat som går utöver det som genom åren presenterats i form av gemensamma deklarationer från borgerligt håll. Tonen måste vara offensiv, anslaget nydanande. Intrycket av att partierna blott nödtorftigt lyckats resonera sig fram, och att det i själva verket ligger kvar en massa ouppklarat i kulisserna måste till varje pris undvikas. Den samlade borgerliga framtoningen måste vara sakpolitiskt fräsch och utstråla självförtroende.
Klart är i alla händelser att Fredrik Reinfeldts initiativ är betydligt mer förankrat i politikens realiteter än de besynnerliga partifusionsplaner som folkpartiledaren Lars Leijonborg gjort utspel om i sommar.
Moderatledaren har spelat sina kort betydligt skickligare. Han har väntat ut de övriga partiledarna som fått prata av sig. Genom att officiellt inbjuda till samtal talar Reinfeldt också om vem det är som skall uppfattas som den självklare ledaren och statsministerkandidaten. Det lär bli svårt för de övriga att ändra den bilden, så länge styrkeförhållandena mellan partierna fortsätter att se ut som i dag.
Och det är väl på den punkten som det kan komma att anföras invändningar mot alliansplanerna. Att de borgerliga partierna framstår som enade och därmed regeringsdugliga är nog så viktigt för att inge förtroende. Men somliga lär komma att varna för att de enskilda partiernas profiler riskerar att suddas ut.
Den invändningen håller dock inte. Intern kannibalism har traditionellt varit ett av borgerlighetens gissel. När ett av partierna lyckats profilera sig, har det alltid skett på bekostnad av de övriga i "familjen". Så var det till exempel förra valet, när folkpartiet gjorde dundersuccé. Det hjälpte föga i kampen om regeringsmakten med socialdemokraterna, eftersom de flesta nya fp-väljare kom från moderaterna och kristdemokraterna.
Vägen till en borgerlig valseger går över blockgränsen. Det gäller att ta väljare från vänsterblocket, vilket borgerligheten hittills aldrig lyckats göra i någon betydande omfattning. Däri ligger också förklaringen till att maktskiften varit så sällsynta i Sverige.
Men maktskifte är bara ett måste. Nu får det vara nog, som Fredrik Reinfeldt utropade i lördags. Enpartistaten måste avvecklas, det allt mer förlamande socialdemokratiska maktmonopolet brytas.
Allierade har de borgerliga partierna en chans att åstadkomma detta maktskifte som Sverige och svensk demokrati så väl behöver.