ALLIANSEN i Linköping gick till val med löftet att undanröja utanförskapet. Två år av borgerligt styre visar på en hisnande avgrund mellan högerns retorik och dess praktiska politik. Linköping står dåligt rustat när lågkonjunkturen rullar in. När behovet av vuxen- och arbetsmarknadsutbildning vuxit långt högre än domkyrkans tornspira, finns endast marginella resurser att tillgå. Att politiken är brutalt och ohöljt cynisk framgår av majoritetens budgetförslag. Där heter det, apropå vuxenutbildning, att utanförskapet ska minska. Resultatet av alliansstyret är det motsatta: Utanförskapet växer.
BORGARNA I LINKÖPING sluter upp bakom den politik som dikteras av regering och riksdag. Skattesänkningar och vårdnadsbidrag är viktigast. Alltså tvingas äldreomsorgen och skolan till generella s k besparingar, läs kostnadsreduceringar. Skolan är den sektor som tydligast illustrerar det marknadsliberal systemskiftet (och som dessvärre applåderats av socialdemokraterna). I Linköping är det självklart att varje gymnasieelev i den skattefinansierade privatskolan ska kosta drygt 4 000 kronor mer än motsvarande elev i den kommunala gymnasieskolan.
ÄVEN ÄLDREOMSORGEN marknadsanpassas, dvs utformas i enlighet med företagens villkor. Här står dessbättre socialdemokraterna för ett indvidanpassat alternativ.
DEN BUDGET som kommunfullmäktige tar ställning till 25 november är i mycket överspelad. Kombinationen finanskris/lågkonjunktur ställer kommunsektorn inför gigantiska utmaningar, men i alliansens Linköping är beredskapen marginell.
SOCIALDEMOKRATERNA nickar bifall till den föreslagna budgetramen, men disponerar till viss del befintliga medel annorlunda. I praktiken är det s i Linköping som står för den "kamp mot utanförskapet" och segregation som alliansen utlovade 2006. Till saken hör också att s på riksplanet har större jämlikhets- och rättviseambitioner än alliansen. Om s-partiets förslag till ett sammahållet Linköping återkommer jag nästa vecka. Den som väntar på nåt gott...
"Utanförskapet
växer i
alliansens
Linköping"