I Asienkatastrofens spår har de borgerliga partierna tagit initiativet. På Folk och Försvars konferens i går kom mycket av diskussionerna att handla om det borgerliga förslaget till ett nytt, nationell krisberedskapsorgan.
Försvarsminister Leni Björk-lund erkände utan omsvep att regeringen misslyckades de första dagarna. Det är regeringen "ledsen" för, berättade hon, samtidigt som hon visade prov på en klädsam ödmjukhet. Vi skall nog komma överens om det som de borgerliga partierna föreslår, var budskapet från försvarsministern.
Det borgerliga förslaget går ut på att inrätta ett nationellt krisorgan i regeringskansliet. Detta organ skall emellertid inte vara någon egen myndighet, utan ingå i statsrådsberedningen och alltså rapportera direkt till statsministern.
Det är rätt tänkt av de borgerliga partierna. Alliansens förslag innebär en förstärkning av statsrådsberedningens resurser.
Och det är där, i regeringens hjärta, som det skall finnas handlingsberedskap inför det oväntade.
De senaste veckorna har det i debatten däremot talats mycket om att det behövs en ny myndighet, som skall kunna "trycka på knappen" vid stora kriser. Men det är inte rätt väg. Det är nämligen detsamma som att säga att vid riktigt allvarliga händelser skall inte ansvaret vila hos regeringen och statsministern.
Tanken på att delegera bort regeringens ansvar till något slags krisberedskapsgeneraldirektör är alldeles orimlig.
Det är just för att den ytterst skall leda oss i svårast tänkbara situationer som vi väljer regering. Om en regering inte lever upp till detta yttersta ansvar blir inte slutsatsen att den bör ersättas av någon nyinrättad byråkrati, utan av någon annan regering vid nästa valtillfälle.
I det perspektivet är den opinionsundersökning från Ruab som publicerades i går hoppingivande. Om det vore val i dag skulle det bli regeringskifte, visar Ruabs undersökning.
Den borgerliga alliansen får stöd av 49,5 procent, mot det rödgröna blockets 47, 7 procent. Sedan förra mätningen i höstas har stödet för de borgerliga ökat med nästan två procentenheter.
Att regeringens hantering av flodvågskatastrofen spelat in torde vara oomtvistligt. Men i det perspektivet kan det samtidigt te sig besynnerligt att socialdemokraterna noterar en ökning på 0,6, till 35, 3 procent. Å andra sidan är det dock ett rimligt antagande att vi ännu inte sett den fulla effekten av den senaste tidens dramatik, att det finns en viss fördröjning.
De borgerliga partierna har i alla händelser varit situationen vuxna. De har, sedan kungen visade vägen, varit tydliga i sin kritik och har därmed förtjänstfullt gjort sig till tolk för stämningarna hos svenska folket.
Men de borgerligas reaktioner har inte stannat vid kritik. Det är något som annars hade riskerat att slå tillbaka mot dem. I en tid av kris får man inte framstå som gnällspikar, eller ännu värre, som politiska opportunister.
Alliansens företrädare har dessutom också visat prov på en konstruktiv hållning. Det snabba framtagandet av förslaget till ny, nationell krishantering imponerar. Att försvarsministern i stort sett anslöt sig till de borgerliga tankarna är betecknande.
Ännu viktigare är dock att svenska folket därmed får en känsla av hur alternativet till den manifesta, socialdemokratiska regeringsoförmågan skulle se ut. Att det sker är faktiskt inte bara till fördel för den borgerliga alliansen, utan också för den svenska demokratin.
Kriser av det slag som vi nu upplevt riskerar att skada förtroendet för det politiska systemet som sådant. När en regering misslyckas med att leva upp till sitt ansvar kan den frustration som då sprids bland medborgarna också komma att drabba oppositionen. Missnöjet hotar att riktas mot alla politiker och makthavare.
Därför är det så viktigt att de borgerliga partierna både förmår att kanalisera det rättmätiga missnöjet och samtidigt formulera ett alternativ till den misslyckade krishanteringen.