Sverige vill gärna vara det mest jämställda landet i världen. Men vi har, till skillnad från övriga nordiska länder, aldrig haft någon kvinnlig statsminister. Den högsta politiska makten har, anmärkningsvärt nog, förblivit en manlig domän. Nyamko Sabuni avsåg att ändra på det. Och hon skämdes inte för att säga det rent ut: målet med hennes politiska engagemang var att leda en regering. Nu blev det inte så.
Nyamko Sabuni fick nöja sig med att bli Sveriges första färgade statsråd. Inte illa det heller. Nyamko Sabuni har varit en uppfriskande kaxig politiker, som stuckit ut och frimodigt tagit debatten i kontroversiella frågor. Hennes tydliga fördömande av hedersvåld är ett viktigt exempel. Dock verkar glöden falnat sedan ansvaret för integrationsfrågorna lyftes över till Erik Ullenhag efter Alliansens återval. Kvar blev jämställdheten och lite annat. Redan i höstas aviserade Sabuni att hon tänkte sluta, men först vid valrörelsen 2014. Gårdagens avgång kom därför, om inte chockartat, så en smula överraskande. Man kan förvisso spekulera kring olika rafflande anledningar. Stalltipset tycks ändå vara att hon som stark och drivande person helt enkelt ledsnat på den gråa regeringslunken.
Ny jämställdhetsminister blir hennes statssekreterare Maria Arnholm. Precis som Ullenhag en typiskt gedigen, kompetent och ordentlig folkpartist. Kommer säkert att sköta sitt uppdrag formellt fläckfritt och utan att orsaka några större livaktigheter på Fredrik Reinfeldt trygga skuta. Och det är väl det som är problemet. Folkpartiet har tagit välförtjänta opinionspoäng genom Jan Björklunds effektiva sätt att driva skolfrågan. Men numera är de stora reformerna sjösatta och en viss matthet börjar märkas. Vad återstår? Förutom Björklund är FP:s klaraste profil Birgitta Ohlsson, en tidigare frifräsande liberal som i dag hålls kort genom den inte särskilt tunga posten som Europaminister.
Risken är överhängande att även FP håller på att blekna in i tapeten. Det har talats mycket om Centerns och Kristdemokraternas farliga position intill riksdagsspärrens lieman. Men samma nära döden-upplevelse kan snart vara FP:s, om trenden av fallande väljarstöd fortsätter. Enligt Dagens Samhälles senaste opinionsanalys har var fjärde FP-sympatisör flytt sedan 2010 och förtroendet på skolområdet är i avtagande. Socialdemokraternas Carin Jämtin har dessvärre rätt när hon kontrar argumentet om den rödgröna splittringen med att också Alliansen är "en instabil sak".
Nyamko Sabuni valde nog fel parti för en politiker med hennes ambitioner. Ty utsikterna att någon annan än en moderat eller socialdemokrat, man som kvinna, skulle bli statsminister inom överskådlig framtid är försvinnande små. Bara detta säger en del om marginaliseringen av det som traditionellt varit den svenska politikens mittfält.