Våren 2005 startade lovande. The Economist, husorgan för varje makthavare med självaktning, publicerade ett nummer på temat "The flat-tax revolution". Tidskriften var hänförd över systemet med platt skatt som flera länder i Central- och Östeuropa infört efter kommunismens fall. Vad som tidigare mest betraktats som en fängslande vision bland marknadsorienterade politiker och opinionsbildare i väst, hade faktiskt förverkligats med succéartat resultat på andra sidan av den gamla järnridån.
The Economist beskrev utvecklingen som ett steg mot enklare, rättvisare och bättre skatter i Europa. Plötsligt blev ämnet även hett i svensk debatt. DN:s ledarsida hakade snabbt på The Economist och pläderade för den platta skattens välsignelser. "Sverige bör dra lärdom av grannarna i öst", förkunnade den liberala morgontidningen och radade upp argumenten: det blir lönsammare att arbeta och utbilda sig, det stimulerar ekonomisk tillväxt, det minskar behovet av byråkrati, etc (DN 24/4 2005).
Bland de borgerliga partierna, ännu i opposition, väcktes ett snart allt livligare intresse. FP:s Lars Leijonborg gillade tanken, KD:s Göran Hägglund uttryckte sympati och Centerns Maud Olofsson instämde. Bara Fredrik Reinfeldt avvek. Dock hade Moderaterna tidigare drivit frågan och förhoppningar fanns om en renässans. I början av valåret 2006 lät CUF-ordföranden Fredrik Federley förtröstansfull: "Om alliansen blev överens skulle man kunna införa platt skatt det tredje året med en borgerlig regering" (SvD 2/2 2006).
En borgerlig regering fick vi. Men ingen platt skatt. Intresset tvärdog när makten var vunnen. I tisdagens SvD försökte dock MUF:s ordförande Erik Bengtzone åter skaka liv i debatten. Han krävde höjt grundavdrag och platt inkomstskatt i syfte att göra beskattningen rättvisare och människors liv friare. Ett hedervärt initiativ. Sverige bör sträva mot enhetlighet och neutralitet i skatteuppbörden.
Största problemet på den vägen tycks emellertid vara att borgerligheten drabbats av samma sjuka som Socialdemokraterna uppvisat i regeringsställning. Väl på taburetterna vill politikerna styra och ställa så mycket som möjligt. Om man låser skattesystemet genom de fasta principer som platt skatt innebär, begränsas regeringens makt och manöverutrymme. Sånt är mentalt svårsmält i vår offentliga kultur där myten om politikens omnipotens är stark. Kortsiktigt dribblande med olika skattesatser, momsnivåer och avdrag är både ett sätt att demonstrera handlingskraft och njuta maktens sötma. Därför har vi också fått leva med ett lapptäcke till skattesystem. Kanske krävs det först en ny generation politiker som Erik Bengtzone för att ändra på det.