Mellan 2000 och 2010 ökade andelen av landets 25-64-åringar med minst tre års eftergymnasial utbildning från 16 till 24 procent. I många östgötakommuner är ännu fler högutbildade, i Linköping 49 procent.
Stigande utbildningsnivå framställs utan undantag som en positiv nyhet. Och visst är det positivt med högskolestudier; de är förhoppningsvis bildande och utvecklande för den enskilda studenten, och ökar chanserna att få jobb.
Men betyder den stigande utbildningsnivån att människor kan mer i dag? Det är tveksamt.
För i takt med att studenterna blivit fler har deras förkunskaper och studiemotivation blivit allt spretigare. Studenterna är inte längre en homogen grupp av studiebegåvade och motiverade personer med höga gymnasiebetyg. Och lärarna på högskolan kan inte lägga sig på en så hög nivå att många studenter inte hänger med.
När Högskoleverket 2009 undersökte hur högskolans lärare uppfattar studenternas förkunskaper var resultatet nedslående. En majoritet anser att studenterna över tid har fått svagare kunskaper i matematik, engelska och svenska. Konsekvensen blir att mycket tid går till att repetera gymnasiekunskaper. Dessutom undviker många lärare kurslitteratur på engelska, eftersom studenterna inte klarar av det.
De största bristerna gäller förmågan att uttrycka sig skriftligt på svenska. Att många studenter enligt lärarna dessutom vill klara sina kurser med minsta möjliga arbetsinsats gör inte saken bättre.
Problemet skulle vara litet om studenterna som inte hör hemma på högskolan hoppade av, eller om högskolan genom en kämpainsats lyckades reparera kunskapsluckorna. Så tycks inte ske. Lärarna svarar på frågor om uppsatshandledning, och uppsatser skrivs i slutet av utbildningarna. Ändå talar lärarna om så dåligt språk att de rättar stav- och språkfel i stället för att granska innehåll, och en historielärare menar att mängden handledning till svaga studenter ibland når sådan omfattning att det är tveksamt om det är studenten som skriver uppsatsen.
Om högskolan gymnasifieras är Ekots siffror inte lika positiva. Vad är värdet av att fler pluggar på högskola, om konsekvensen blir att högskolan sänker sig till gymnasienivå? Och alla de studiebegåvade och motiverade studenter som också finns, hur påverkas deras ambition och kunskapsnivå om högskolan ständigt anpassar sig till de svagaste studenterna?
Risken för en ond cirkel är uppenbar: När allt fler pluggar vidare efter gymnasiet börjar arbetsgivare kräva högskoleexamen även om det inte är nödvändigt för jobbet. Högskolebetyget blir vad gymnasiebetyget en gång var - ett papper på att den arbetssökande är "normal". Då känner sig ännu fler ungdomar som egentligen saknar motivation och begåvning tvungna att plugga - och högskolelärarna får sänka ribban ännu ett snäpp.
Det är tveksamt om den här utvecklingen kan brytas. Men ett första steg vore kraftiga förbättringar av grundskolan och gymnasiet, samt att arbetsgivare inte kräver högskoleutbildning i onödan.