Svenska barn och ungdomar mår ganska bra -- fysiskt sett. Men den psykiska ohälsan breder ut sig.
Under de senaste åren har oro, depressioner, ångest och självdestruktiva beteenden ökat stadigt, särskilt bland tonårsflickor. Numera söker upp till 15 procent av alla barn och ungdomar psykiatrisk hjälp någon gång under uppväxten.
Det visar rapporten "Satsa tidigt" som barnombudsmannen, BO, presenterade igår. Studien bygger på en enkätundersökning som har besvarats av 113 barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar i hela landet.
Resultaten är djupt oroväckande -- men, tragiskt nog, inte särskilt förvånande. Liknande larmrapporter har tidigare bland annat kommit från Bris, Barnens rätt i samhället.
Många barn idag har svårt att hantera pressen från omvärlden. De upplever att de ständigt måste vara lyckade inom alla områden; vackra, trendiga, sportiga, duktiga i skolan.
Samtidigt har inte skolhälsovården, socialtjänsten och primärvården resurser nog för att kunna möta barnens oro och ångest, enligt BO.
Visserligen har det skett en del framsteg under de senaste åren. Frågan har fått ökad uppmärksamhet, vilket bland annat har lett till olika satsningar för att minska väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin.
Men i stora delar av landet är det fortfarande alldeles för svårt att få en tid hos BUP.
Över 80 procent av BUP-mottagningarna i "Satsa tidigt" uppger att de har väntetider på upp till tre månader för ett första bedömningssamtal. Sedan kan det ofta ta ytterligare tre månader till att själva behandlingen kan påbörjas.
Och på vissa håll, som i Linköping, är köerna ibland ännu längre. Enligt statistik från databasen Väntetider i vården är den normala väntetiden till BUP-mottagningen vid Linköpings universitetssjukhus hela 29 veckor, det vill säga mer än ett halvår.
Det är helt enkelt inte acceptabelt. Ett halvår är en oändligt lång tid för ett deprimerat barn. Rätt behandling i rätt tid kan ha avgörande betydelse för barnets fortsatta utveckling.
Dessutom borde det ligga i landstingets egenintresse att lägga mer resurser på att korta väntetiderna.
När ett barn eller en tonåring tvingas vänta i månader på behandling är det inte bara en prövning för den enskilda personen och för hans eller hennes närstående.
Det innebär sannolikt också en ren samhällsekonomisk förlust. Risken är stor att problemen förvärras under väntetiden -- och att det sedan krävs ytterligare tid och resurser för att hjälpa barnet att tillfriskna.
Därför är det lätt att instämma med barnombudsmannen när hon efterlyser ökade resurser till skolhälsovården och fler förebyggande insatser för att motverka psykisk ohälsa. "Barn och ungdomar måste få lika tidig och adekvat hjälp när de mår psykiskt dåligt som när de gör sig fysiskt illa," skrev BO på DN Debatt igår.
Givetvis borde det vara målsättningen. Allt annat är ett svek mot ungdomarna.