Vi slarvar ofta bort äldres kompetens och behöver ändra våra attityder, motiverar integrationsminister Erik Ullenhag den utlovade skärpningen av diskrimineringslagen. Ullenhag har rätt i att attityderna till äldre behöver bli bättre i Sverige. Det är slöseri att arbetsgivare rensar bort äldre kandidater - ibland dras gränsen så lågt som vid 35 - och det är dåligt företagande att tacka nej till äldres pengar, för att man inte vill ha äldre som kunder.
Men lösningen ligger inte i en skärpning av diskrimineringslagen. Främst därför att diskrimineringslagen redan i dag är ett märkligt hopkok av särskilda rättigheter för särintressen och statliga intrång i den fria företagsamheten.
Icke-diskrimineringstanken kom på pränt när FN började formulera de mänskliga fri- och rättigheterna. Visionen om mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet är till sin natur universell, alla ska med. Därför fanns det vid den här tidpunkten inga definierade diskrimineringsgrunder. Författarna räknar upp några tänkbara orsaker till diskriminering, men diskrimineringsförbudet är lika generellt som själva rättigheterna - alla ska skyddas från diskriminering.
Så ser inte dagens svenska lagstiftning ut. Den slår tvärtom fast sju diskrimineringsgrunder; kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Kan du åberopa någon av dessa så har du chans att få skadestånd när du blivit orättvist behandlad, men om du till exempel är etniskt svensk, heterosexuell, medelålders man är dina chanser minimala att få upprättelse.
Det är fel. Enligt regeringen är det en mänsklig rättighet att skyddas från diskriminering, och då bör skyddet omfatta alla - inte bara personer som tillhör vissa grupper. Att diskrimineras från diskrimineringsskydd för att man inte tillhör rätt grupp är milt sagt skruvat.
Diskrimineringslagens andra problem är att den lägger sig i sådant som inte hör till politikens sfär. Att alla offentliga institutioner och myndigheter ska behandla alla människor lika är självklart. Men att näringsidkare och andra icke-politiska aktörer i civilsamhället hela tiden lever med hotet om en diskrimineringsanmälan är absurt. Fastighetsägaren som väljer den mest skötsamma personen till hyresgäst, arbetsgivaren som rekryterar den kandidat som det "klickade" med på anställningsintervjun, försäkringsbolaget som baserar riskpremier på seriös statistik - är dessa intoleranta och inskränkta diskriminerare som ska bestraffas med höga skadestånd?
Alla orättvisor och skevheter går inte att lagstifta bort. Attitydförändring är en annan sak, att få bort fördomar mot exempelvis äldre är viktigt och det är vi alla delansvariga för. Men diskrimineringslagen borde vara smalare och gälla alla.