Frågan har ställts otaliga gånger, senast i SVT:s pågående programserie ”Nyfiken på partiledaren” där psykoterapeuten Poul Perris samtalar med ledarna för riksdagspartierna. Reinfeldt har en bakgrund som spexare, något som inte är alldeles uppenbart när man ser och hör honom i sin nuvarande roll som statsminister. I de allvarliga sammanhang han ofta finner sig i är det inte lämpligt att dra ett skämt, menade Reinfeldt. Det är förstås sant. Likväl kvarstår efterfrågan på en skojigare statsminister.
Det svenska politiska samtalet är, ärligt talat, ofta bedövande tråkigt. Att skämt och fräckfyndiga formuleringar lyser med sin frånvaro i svensk debatt hänger förmodligen samman med det som statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson formulerade som den smala svenska ”åsiktskorridoren” – ”den buffertzon där du fortfarande har ett visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”. Tänker du högt utanför boxen riskerar du att attackeras alla politiska håll och kanter – och det ofta utan att den faktiska sakfrågan berörs.
Ett aktuellt exempel är Lovisa Norberg, LRF-medlemmen som anordnade en hamburgerutdelning utanför en skola i Nyköping som tillämpade så kallad ”köttfri dag” i skolmatsalen. Tanken med kampanjen var att utmana köttbojkotten som miljöpolitiskt grepp, men eftersom Norberg skojade till det (ja, jag tror faktiskt att det var med glimten i ögat) och sa att kött ”är särskilt viktigt för tjejer som växer, idrottar och ska bli snygga” kom hela efterspelet att handla om taskig kvinnosyn. Reaktionerna blev så starka att LRF:s ordförande Helena Jonsson fick gå ut och kalla Norbergs citat olyckligt. Även ordförande i Östergötland, Peter Borring, beklagade att han inte fullt ut kan stödja LRF Nyköpings kampanj på grund av uttalandet.
Ett lokalt exempel på ömma tår uppvisades i Åtvidabergs kommunfullmäktige förra veckan. KF-ledamoten Rune Tessin (MP) hade i en enkel fråga till kommunalrådet Lennart Haraldsson (S) använt uttrycket ”sjunkande skepp” om IBR, Industrigallerian där kommunen är en av delägarna. Haraldsson tog till brösttoner, och menade att Tessin skymfade företagen i IBR. Tessin i sin tur menade att ordvalet var ”ett skämt” och krävde en ursäkt av Haraldsson för att han medvetet missförstått Tessins fråga. Haraldsson vägrade. Båda anklagade varandra för att spä på politikerförakt (Corren 30/1). Vad själva sakfrågan handlar om, är det nog få som minns, vilket i och för sig kanske var syftet i det här fallet.
En för trång åsiktskorridor och överkänsliga tentakler för sådant som kan utmana den korrekta ramen är sällan bra för debatten. Den riskerar inte bara att bli ytlig och tråkig, den blir ofta meningslös och andefattig. Då är det inte konstigt att föraktet och ointresset för politiker ökar. Men vi behöver inte tumma på essentiella värden som respekt för varandras åsikter för att få skämta. Snarare tvärtom. Utan en grundläggande respekt förlorar humorn sitt värde. Borde vi då inte ha plats för lite spiritualitet i den politiska vardagen?