Demonstranter i Bryssel som hälsade Förenta staternas president George W Bush "välkommen" höll upp plakat med namn på de länder där Amerika intervenerat militärt de senaste decennierna. På varje plakat var en amerikansk "bomb" ditsatt för att understryka budskapet. "Bosnia 1995" stod det att läsa på ett av dem. Det säger ganska mycket om en anti-amerikanism som löpt amok.
I Bosnien 1995 var det så att Amerika -- efter mycket om och men -- ingrep för att stoppa det folkmord på landets muslimer som hade pågått sedan 1992. Och den Nato-insats som leddes av amerikanerna lyckades. Bara några månader senare undertecknades ett fredsavtal som definitivt satte punkt för Bosnienkriget.
Att denna insats i fredens och humanitetens tjänst framhålls som ännu ett exempel på amerikansk imperialism visar vad det är för värderingar som finns hos många av dem som ser sig själva som "fredsvänner".
Det finns mycket som kan sägas om den amerikanska politiken i fallet Irak, men även de hätskaste belackarna måste kunna medge att allt inte är nattsvart. Med de nyligen avhållna valen har irakierna tagit vad som förhoppningsvis visar sig vara ett första, viktigt steg i demokratisk riktning.
När president George W Bush i går mötte ledarna för de tjugofem EU-länderna manade han alla att lägga bråket om Irakkriget bakom sig. "Låt oss samarbeta för fredens skull", vädjade Bush. Det är en vädjan som de europeiska ledarna har all anledning att hörsamma. Detta i all synnerhet om George W Bush lever upp till sin egen beskrivning av sin europeiska resa: "Man skulle kunna kalla det en resa för att lyssna", förklarade den amerikanske presidenten.
Det är uppenbart att man från amerikansk sida är angelägen om att lansera en ny era, präglad av förnyat förtroende, i de transatlantiska relationerna. Det förutsätter att bägge parter visar prov på ödmjukhet.
Förenta staterna måste lära sig att just lyssna bättre på andras synpunkter. Européerna -- närmare bestämt de fransmän och tyskar som svarat för det mesta av antiamerikanismen i världsdelen -- å sin sida måste se att Amerika faktiskt för en kamp för de värden som är gemensamma för västvärlden.
Man kan plocka fram flera exempel på amerikanskt hyckleri -- som stödet för diktaturer som den i Saudiarabien -- och peka på flera fall där politiken varit ogenomtänkt. Men det går likväl inte att ifrågasätta de grundläggande, amerikanska motiven, att sprida demokrati.
Hyckleri och realpolitiska, krassa avsteg från dessa ideal är amerikanerna heller inte ensamma om. Samma europeiska länder som kritiserar Amerika för krigiskhet har nyligen beslutat att åter börja exportera vapen till diktaturen Kina. EU:s planer är ett av tvisteämnena när president Bush möter europeiska ledare. Inte minst den franske presidenten Jacques Chirac -- den ivrigaste vapenexportören -- sitter i glashus. Chirac hör minst av allt hemma på de moraliskt höga hästar varifrån han pekat finger mot Bush.