De rapporter om det demokratiska primärvalet som når svenska medborgare är fragmentariska och stundtals röriga. Frågan är om de verkligen lyckas återge den speciella amerikanska politiska miljön och debatten på ett rättvist sätt. Däremot lyser en sak tveklöst igenom: spänningen.
Inför gårdagens primärval i delstaten Iowa, det första i en serie runt om i landet de närmaste veckorna, var upplägget precis så som amerikansk politik skall vara: rafflande och dramatiskt. De demokratiska kandidater som alla förtvivlat behövde denna första seger låg så pass nära varandra i de senaste opinionsmätningarna att det i princip var omöjligt att sia om vem som skulle komma att ro hem segern. John Kerry var en överraskning.
Går det att översätta skådespelet till svenska förhållanden? Nej, det gör det knappast. I enstaka fall är utgången av riksdagsval ändlöst spännande, men det är tämligen sällan. Och vid en jämförelse skulle nog de flesta svenskar mena att det är gott så, den gängse uppfattningen på vår sida om Atlanten är ju att den amerikanska demokratin är ytlig, penningstyrd och vulgär.
Förvisso, inget system är perfekt. Men i hägnet av de samtal kring grundlagsförändringar som nu skall föras i Sverige kan spektaklet i Iowa leda till nyttig reflektion.
Sverige är fortfarande ett u-land när det gäller personval. Här är partidemokratin järnstark. I Förenta staterna är det tvärtom. Partierna, republikanerna och demokraterna, fungerar mer som politiska allianser till de enskilda kandidaternas fromma.
Fördelen med det svenska systemet är att det i ideala fall garanterar effektivitet och parlamentarisk stabilitet. Det finns en disciplin i partiväsendet som är ett starkt argument för det. Men vitaliteten, den finns onekligen over there. Populistisk personfixering, kan en del tycka, men personvalet garanterar att en av demokratins viktigaste förutsättningar hålls vid liv, och det är det personliga ansvarsutkrävandet. De demokratiska kandidaterna har synats och ifrågasatts på ett sätt som skulle få en genomsnittlig svensk riksdagsman att bryta ihop på nolltid.
Att det är näringslivets pengar som styr valen är annars en omhuldad tes i Sverige. Och visst ger storbolagen anmärkningsvärda resurser. Men näringsliv betyder även småföretag, och genom den vägen väljer många amerikaner att donera sina medel. Och exemplet Howard Dean visar - liksom republikanen som vädjar till kristna väljare - att det går att få ihop aktningsvärda summor direkt från enskilda medborgare.
Samtidigt som svenska folkrörelser blir alltmer förstelnade kan flera presidentkandidater ståta med gräsrotsorganisationer som sprudlar av liv. Den entusiasm och politiska iver som låter sig märkas från dessa skulle göra en svensk ombudsman grön av avund.
Nej, jämförelser av det här slaget kan förstås inte göras helt rättvisa. Sverige är en parlamentarisk demokrati, Förenta staterna har slagit in på en annan väg. Men nog kan man finna inspiration i den politiska energi som utlöses av en demokrati där människor och inte organisationer drabbar samman om väljarnas förtroende.