Det var en ganska oinspirerad finansminister som på måndagsmorgonen mötte pressen på Rosenbad. Han undslapp ett leende när presentationen av vårpropositionen var över. Annars var det bistert. Inte deppigt, direkt. Men allvarsamt.
En finansminister som skojar och stimmar i det här läget skulle å andra sidan kunna anklagas för tjänstefel. Humöret bör väl svänga i takt med konjunkturkurvan, och Borg lät meddela att denna inte kommer att gira uppåt än på ett tag. Alltså ska mungiporna peka nedåt.
Resten av veckan kommer den svenske finansministern att spendera i Washington för möten med Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Sveriges ekonomi är en del av den globala, vår värld är ingen finanspolitisk ö. Vi är en liten, exportberoende ekonomi. När de europeiska, amerikanska och asiatiska marknaderna ruskar på sig, gungar det under våra fötter.
Så när Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson under budgetdebatten i riksdagen anklagar Anders Borg för att personligen vara orsaken till landets höga arbetslöshet, blir det litet verklighetsfrånvänt. Därmed inte sagt att arbetslösheten inte tål att diskuteras. 8,3 procent är en hög siffra som väntas stiga nästa år. Det är framför allt ungdomsarbetslösheten på närmare 25 procent som drar upp snittet.
Ändå står vi förhållandevis stabilt. Sverige har haft relativt höga reallöneökningar, låg offentlig bruttoskuld (40 procent, vilket kan jämföras med exempelvis Tysklands 80 procent) och arbetslösheten ligger under genomsnittet i euroområdet (12 procent).
Det hör det politiska spelet till att oppositionen målar ekonomin i betydligt svartare färger än regeringen. Gårdagens debatt var inget undantag. Medan regeringspartierna gjorde internationella jämförelser där Sverige framstår som väldigt starkt – kristdemokraten Anders Sällström utnämnde till och med Sverige till ”Mästarnas mästare” – ville oppositionspartierna fokusera på hemmaplan och att regeringen här är alltför passiv.
Ändå antydde Anders Borg att han skulle lätta på greppet om plånboken. Vårproppen är en försmak av höstbudgeten, och Borg hintade om att den kan komma att innehålla såväl sänkt skatt till pensionärerna som ett femte jobbskatteavdrag. Han menade att en sund offentlig ekonomi visserligen bör vara minst ”en bankkris och en lågkonjunktur” från en låneskuld på 60 procent, men att det i det här läget när Sverige är nere på 40 procent inte är ”motiverat” att sänka skulden ytterligare. I stället har Sverige ett ansvar för både vår egen och världsekonomins skull att ”bidra med efterfrågan”.
Vi får titta noga i höst, för det kan vara första - och sista gången - som Anders Borg kan tänka sig en kortare armkrokspromenad med John Maynard Keynes. Förutsatt att de går på höger sida om vägen, förstås.