Vi skrev i går att av de uppstickarpartier som ställt sig i startfältet inför nästa val så är det enbart föreningen och kommande partiet Feministiskt initiativ, FI, som har någon chans. Det kanske skall förtydligas att chansen därför inte är sagolikt stor. Gårdagens bud att litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström hoppar av föreningens styrelse understryker detta.
Partier på vänsterkanten -- och dit måste man räkna FI -- har en märklig benägenhet att dela sig. Och att slitningar skulle komma att prägla även FI var väl knappast otippat. Redan tidigare sköntes laddningar i styrelsen och ett avhopp har redan förekommit. Men Witt-Brattströms sorti är ändå ett ovanligt dramatiskt inslag.
Det är inte bara så att Witt-Brattström öppet medger att det är just samarbetssvårigheter som är anledningen till avhoppet, sådant brukar ju dementeras i det längsta, hon hör också till de i styrelsen som velat ge partiet en bredare profil än de mer sekteristiska feministerna. Att hon ger upp redan på det här stadiet, innan ens ett formellt parti hunnit bildas, låter ana att sekterismen har ett fastare grepp om FI än vad som kommit till uttryck för omgivningen.
Och då det låtit förstås att Witt-Brattströms starkaste motståndare varit grundaren Gudrun Schyman, hon som under den heta debatten kring kvinnojourföreningen Roks tog "män-är-djur"ordföranden i försvar, då förstärks de onda aningarna.
Och i motsvarande grad försämras oddsen för att Feministiskt initiativ skall klara sig över fyraprocentsspärren 2006.