I barnporrazzian Sleipners garn fastnade 118 personer, som nu är misstänkta för barnpornografibrott. Bland de misstänkta finns tre poliser.
Efter razzian har en integritetsdebatt uppstått. Anledningen är att polisen spårat de misstänkta med hjälp av de kontokort de gripna har betalat med för på internet erbjuden barnpornografi.
Detta har åstadkommit ett rama-skri hos dem som misstänker att polisen kontrollerat många fler kontokortsinnehavare och deras affärer än dem som fastnade i razzian. I så fall skulle det kunna handla om ingrepp i ett stort antal personers integritet.
En logisk slutsats är ändå att polisen enbart kontrollerat de kortinnehavare som bevisligen gått in på barnporrsajter och använt kortet som betalningsmedel. Via kortuppgifterna har de sedan spårat ägaren.
Om mot förmodan någon oskyldig drabbats av poliskontrollen får man, som jesuiterna, hävda att ändamålen helgar medlen.
Barnpornografi är en vidrig hantering och det känns välgörande att polisen i Sverige och ett par andra nordiska länder har visat sig ägna sig åt spaningsarbete för att komma åt eländet.
I barnporrträsket finns inga oskyldiga avnämare. Alla som med internets hjälp skaffar sig tillgång till barnpornografi bidrar till att hålla liv i en kommers, där barn utnyttjas på ett groteskt sätt och skadar dem för livet. Men precis som det finns grader i helvetet finns det varierande skuld bland barnporrens aktörer.
Mest belastade är självklart de som iscensätter och filmar barn som utnyttjas sexuellt av vuxna och sedan tjänar pengar på att sälja filmerna. Utan intresserade "kunder" skulle de dock inte fortsätta sin usla hantering.