Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic dömdes i förra veckan till livstids fängelse. Därmed var det upplagt för fortsättning på debatten om livstidsstraff. För några är livstids fängelse ett omänskligt straff, för andra ett alltför lindrigt sätt att slippa undan "billigt" efter mycket grova brott.
Debatten om att utmäta livstidsstraff har väckts till liv av att allt fler grovt kriminella döms till detta straff och därefter sitter inlåsta allt längre på våra fängelser, utan att veta när de ska anses ha avtjänat sitt straff.
Livstidsstraffet infördes genom riksdagsbeslut 1921, samtidigt som dödsstraff i fred avskaffades.
Under 1900-talet avskaffades också straffarbete, och kriminalvården humaniserades på flera sätt. Nu, några år in på 2000-talet, har humaniseringen ändå inte nått så långt att interner verkligen får något större mått av samhällsrehabiliterande vård. Fortfarande ser det ut att mest handla om ren förvaring.
Straff till följd av brott ska i huvudsak ha tre funktioner. Det ska återanpassa brottslingen till ett laglydigt liv genom rehabilitering inom kriminalvården (?!). Straffet ska avskräcka andra från brottslighet (allmänprevention) och det ska fungera som skydd för allmänheten genom att brottslingen för kortare eller längre tid sitter inlåst och inte kan begå nya brott.
Den grova brottsligheten i Sverige har ökat på senare år. Det är självklart anledningen till att antalet livstidsdomar ökar.
Och det är den ökningen kritikerna skjuter in sig på. Det förefaller en aning märkligt efter år av kritik mot domstolarna för att de anses konsekvent ha lagt sig i ned-re delen av straffskalan när de avkunnat domar.
Idén om att på sikt avskaffa livstidsstraffet till förmån för tidsbestämda straff har inflytelserika anhängare som till exempel justitieminister Thomas Bodström och flera högt uppsatta jurister. Ett av argumenten för det är att ovissheten om hur lång fängelsetiden ska bli är ett straff ovanpå själva straffet.
Det finns anledning att reflektera över om inte den dubbla bördan trots allt får bäras av den som kallblodigt skjutit två poliser till döds, den som oprovocerat sticker ner en ung kvinna, en utrikesminister och tvåbarnsmor eller den som för egen vinnings skull spionerat för främmande makt och på så sätt förrått sitt land.
Tiden är inte den rätta för att ta bort livstidsstraffet med tanke på alla dödliga vapen och all narkotika som florerar och bidrar till allt grövre våld och övervåld.
Däremot finns det skäl att se över funktionen hos det statliga nådeinstitutet, som behandlar och beslutar om nådeansökningar från livstidsdömda. Nådemyndigheten behöver inte motivera sina beslut, något som behöver ändras på. Dessutom bör en slags tidsmässiga och obligatoriska kontrollstationer läggas in under den tid då straffet löper för den livstidsdömde.
Högt upp på prioriteringslistan i det här sammanhanget måste ändå reformeringen av kriminalvården finnas. Inlåsning och förvaring bör ersättas med en samhällsrehabiliterande vård värd namnet. Säkert skull det initialt öka kostnaderna men vinsten finns att hämta på lång sikt. I dag begås de flesta grova brott av återfallsförbrytare, som är lika brottsbenägna när de avtjänat sitt straff som de var innan.
Det är med andra ord viktigare att ändra innehållet i straffpåföljden än att börja tumma på lagutrymmet för straffutmätning.