I går anlände OS-facklan till Peking. I går kom också rapporter från pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser. Där konstateras att den kinesiska regimen hela tiden har haft siktet inställt på att försöka påverka journalisterna på plats i Kina under OS.
Organisationen drar den slutsatsen efter att ha kommit över hemliga dokument, där det framgår att Kinas ledning vill försöka hindra att viss information läcker ut samt styra innehållet i nyheterna. Syftet är att upprätthålla balansen mellan de löften man gav i samband med tilldelningen av sommar-OS och försvaret av de egna intressena och säkerheten.
Det är ingen nyhet att Kina brister i repsekten för pressfriheten. Däremot är det unikt med bevis för det så här svart på vitt.
Fascinerande är därför den aningslöshet (eller är det nonchalans?) som idrottsrörelsen visar inför rapporterna från Reportrar utan gränser. Internationella olympiska kommittén, IOK, hänvisar till det avtal som finns med Kina angående OS-värdskapet. I det ingår en överenskommelse om att pressfriheten ska respekteras.
Men vad hjälper det när utgångspunkten redan när avtalet undertecknades var att bryta det? Och när ska IOK inse att OS inte bara handlar om sport - utan om politik på högsta nivå.