Miljöpartiet var det rödgröna parti som gick bäst i valet 2010 i relation till tidigare valresultat, och det av tre orsaker: 1) Maria Wetterstrand var journalisternas älskling; 2) Efter klimatdebatten satte många väljare miljöfrågorna högt; 3) FRA- och IPRED-diskussionerna gjorde MP till nya favoriter hos storstädernas latteliberaler.
Den sista punkten var nog viktigare än MP själva har förstått. När en sann liberal som Johan Norberg avslöjar sin förtjusning över MP får partiet kredd och ny respekt hos många liberaler. Mattias Svensson på Magasinet Neo gick så långt att han faktiskt röstade på MP.
När Wetterstrand och Peter Eriksson nu slutar, vore det rimligt att partiet försökte hitta efterträdare som lockar samma breda väljarunderlag. Det är faktiskt en prestation att attrahera djupt tillväxtfientliga månskensbönder och storstadens liberala karriärakademiker på samma gång!
Men MP verkar som sagt inte ha förstått de liberala rösternas betydelse. Då skulle valberedningens förslag inte ha blivit Gustav Fridolin och Åsa Romson.
Gustav Fridolin anses självklar som manligt språkrör, och har kallats "politiskt underbarn". Problemet för MP är att Fridolin är vänster, rejält vänster. När han svarade på SVT:s valpejlfrågor blev han nästan lika mycket vänsterpartist (77 procent) som miljöpartist. För FP, KD och M blev siffrorna 31, 30 respektive 26 procent.
Strategiskt sett borde alltså MP försöka hitta ett kvinnligt språkrör som kan balansera honom på höger/vänsterskalan. Och en sådan kandidat finns, den ekonomisk-politiska talespersonen Mikaela Valtersson. Hon är inte bara en kompetent och erfaren politiker, utan står ovanligt långt till höger för att tillhöra MP. Även Valterssons valpejl placerar i och för sig V och S som favoriter efter MP (63 respektive 60 procent), men C och KD hamnar inte långt efter (56 och 51 procent).
MP brukar hävda att de varken står till höger eller vänster. Om de menar allvar med det, och om de vill behålla de "liberala" väljarna, borde Valtersson bli kvinnligt språkrör. I stället nominerar valberedningen Åsa Romson, som ligger närmare Fridolin än Valtersson på valpejlen. Romsons debattinlägg och blogg tyder dessutom på att hon är mer ensidigt inriktad på miljöfrågor än Fridolin och Valtersson, som båda är generalister. Risken finns att Romson blir "miljörör" och Fridolin partiledare, och då faller MP:s jämställdhetstanke med ett språkrör av varje kön.
Kanske har partiet lyssnat på Anders Schröder (MP) som skrev att gröna måste samarbeta med röda, på grund av tillväxtkritiken (DN Debatt 21/1). Corren har tidigare påpekat det paradoxala i att liberaler röstar på ett tillväxtfientligt parti, och alliansen skulle naturligtvis vinna tillbaka väljare om MP gav upp de liberala försöken.
Ändå är det oroande att först S och nu MP så tydligt väljer vänstersvängen. Fast i MP:s fall är sista ordet inte sagt - deras kongresser är inte kända för att röstboskapen lydigt trycker på rätt knapp.