1987 besökte svenska officerare USA:s militärbas på isländska Keflavik. De fick ett hjärtligt välkommande av en tvåstjärnig amerikansk amiral. Han hyllade svenskarna som vore de Nato-allierade. Diskret påpekade någon att gästerna kom från Sverige. Amiralen ryckte på axlarna: "Ja, jag vet. Men jag känner mig bekväm med att ni är neutrala på vår sida".
Episoden återberättas i boken "Den dolda alliansen. Sveriges hemliga Nato-förbindelser" (2011), skriven SvD:s briljante säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström. All offentlig diskussion om svensk försvars- och säkerhetspolitik borde vara omöjlig utan att ta hänsyn till detta verk, en gedigen researchad och uppgiftsspäckad tegelsten som en gång för alla pulveriserar myten om Sveriges neutralitet under kalla krigets decennier.
Genom dessa år avlöste statsministrarna Erlander, Palme, Fälldin, Ullsten och Carlsson varandra i riksdagens talarstol. Samtliga sjöng den alliansfria neutralitetens höga visa för svenska folket. Att statsministerkören skorrade falskt som vatten visste man mycket väl både i Washington och i Moskva. Från slutet av 40-talet till Sovjetunionens upplösning i början på 90-talet samverkade svensk militär intimt med Västalliansen. I realiteten utgjorde Sverige en integrerad del av Natos försvarslinje mot Sovjetimperiet i norra Europa.
Erlander, Palme & Co gjorde helt rätt som höll vår militär på Natos sida. Något annat vore grovt tjänstefel när Sveriges överlevnad som självständig nation stod på spel. Problemet är deras svårbegripliga hyckleri och lögner inför den svenska väljarkåren. I åratal intalades vi att tro på en neutralitetspolitik som praktiskt taget var trick med rök och speglar. Detta sätt att föra Sveriges befolkning bakom ljuset var och är förstås en fullfjädrad demokratisk skandal, särskilt som alla kalla krigets centrala aktörer visste hur landet egentligen låg - utom medborgarna som bodde i det.
Läs därför Mikael Holmströms avslöjande bok och den har mer än bara ett historiskt intresse. Neutralitetsmytens konsekvenser är fortfarande högst kännbara.
I fredags lyckades riksdagens försvarsberedning enas kring en analys som ska ligga till grund för nästa försvarsbeslut. Man har äntligen tagit intryck av Rysslands upprustning och auktoritära utveckling, vilket kanske leder till att vår egen nedbantade och försummade militär får starkare muskler. Samtidigt betonas hur viktigt det är med tätare samverkan med Baltikum och Nato. Bra.
Ändå ignoreras det basala faktum att dagens Nato tröttnat på den svenska regeringens ensidiga solidaritetsdeklarationer, vars värde i synnerhet för de baltiska staterna är ringa utan formaliserade ömsesidiga militära förpliktelser.
Vill vi med Nato bygga gemensam säkerhet i 2000-talets Europa krävs medlemskap. Men denna logiska slutsats ryggar försvarsberedningen för och flyr istället in i ordkaskader. Gårdagens falska neutralitetsretorik kastar ännu sin långa skugga över försvarsdebatten och gör det tydligen förtvivlat svårt för politikerna att tala klarspråk. Det är genant. Det är ett intellektuellt haveri.