Idel solsken och tandkrämsleenden. Det är vad de fyra borgerliga partiledarna räknar med att kunna bjuda på när de i dag visar upp sig själva och sin nya enighet hemma hos Göran Hägglund i Bankeryd.
En hel del av alliansens pr-möda läggs just på att understryka hur pass bra de fyra trivs tillsammans och vilket förtroende de har för varandra. Dessa borgerliga toppmöten, då de den största delen av tiden bara går runt och demonstrativt myser framför kamerorna, tjänar som rituella höjdpunkter av mys. Bilden av trevnad skall få folk att successivt förtränga årtionden av destruktiv borgerlig kannibalism och dessutom tjäna som talande kontrast till regeringens ständigt ansträngda förhållande till sina stödpartier.
Och visst, det fungerar nog. Kontrasten är tydlig. Man utstrålar en tydlig beslutsamhet att hålla ihop. Men allt detta har ju ett pris. Väljarnas krav på politisk substans höjs i motsvarande utsträckning som alliansen gör anspråk på att vara en allians. Alltsedan toppmötet i Högfors har det mesta gått de borgerligas väg. Den nya strategin var en medial och opinionsmässig succé. Och åtminstone sedan i vintras har övertaget i opinionen varit både starkt och ihållande. Men nu börjar saker och ting ställas på sin spets. Skall man lösa knäckfrågorna? Ersättningsnivåerna?
Ett klokt förslag som har framförts är att man i alla händelser bör använda detta tillfälle till att sluta upp bakom Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat. Alla vet ju ändå att han i realiteten är oomstridd. Om de övriga tre tillstod vad alla vet att de vet skulle mycket larv undanröjas, och den omtalade enigheten framstå som än mer övertygande. Dessutom skulle skadan av eventuella misslyckanden i de förhandlingar som nu tar vid kunna mildras.
Men naturligtvis är skadan av ett sådant misslyckande större än vinsten av en gemensam statsministerkandidat. Och vad gäller just ersättningsnivåerna stavas problemet folkpartiet. Deras krav på att nivåerna skall ligga kvar vid åttio procent har framförts i en ton som ligger nära det obstinata. Och långt ifrån den vilja till samling som folkpartister i nästa andetag påstår sig ha.
Skillnaden mot exempelvis moderaternas hållning har tydliggjorts genom de båda partiernas stämmor som avhållits de senaste dagarna. När folkpartisterna samlades talades det mycket och gärna om partiets principfasta position i frågan, trots att ersättningsnivåerna inte ens var på stämmans dagordning. Men hos moderaterna, där det nu inte finns några gränser för hur mycket det kan kompromissas, där omtalades inte ersättningsnivåerna alls. Där förutsätts att ingenting är låst.
Lars Leijonborg gör klokt i att inta samma pragmatiska position när han träffar sina kommande regeringskollegor i dag. Han har tidigare sagt att han är beredd att gå "mycket långt" för att åstadkomma en enad borgerlighet. Och på partistämman fick han trots allt ett förhandlingsmandat. Kommer han nu att åstadkomma alliansens första rejäla misslyckande?