Det är bra att de borgerliga partierna avstod från en försvarspolitisk uppgörelse med regeringen. I praktiken skulle det ha blivit en uppgörelse på socialdemokraternas villkor. Det fanns det ingen som helst anledning för de borgerliga att bjuda på.
Nu kommer regeringen, med stöd av miljöpartiet, att skära ner försvaret med tre miljarder kronor. Därmed urholkas försvarsförmågan högst betänkligt. När nu de borgerliga inte kunde hindra regeringen från att kraftigt försvaga försvaret var det naturligtvis lika bra att de inte alls involverade sig i detta beslut.
Den försvarspolitik som nu genomförs är sakligt dålig. Med denna ekonomiska nivå blir det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att leva upp till det som regeringen och de borgerliga partierna annars är överens om, att det svenska försvaret skall spela en aktiv, internationell roll.
Sverige behöver inte längre något invasionsförsvar. Huvuduppgiften för försvaret är i stället internationell. Sverige skall - inom EU:s ram -- kunna ställa upp med trupp och materiel för fredsfrämjande och även fredsframtvingande aktioner. Men med den försvarspolitik som nu läggs fast sviker regeringen denna målsättning. Den ekonomiska nivån hade behövt vara rimligare, och inriktningen delvis en annan.
Det brukar framhållas att det ligger ett stort värde i att försvarsbesluten har en bred, partipolitisk förankring. Sett mot den bakgrunden kan sammanbrottet mellan regeringen och de borgerliga partierna beskrivas som ett misslyckande. Men "bred förankring" kan samtidigt inte vara något självändamål. Samförstånd kring något som inte håller måttet är faktiskt inte bra.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt framhöll i går att Göran Persson till skillnad mot sina företrädare Ingvar Carlsson och Carl Bildt inte insåg att regeringen måste gå den andra parten till mötes för att uppnå samförstånd. I det perspektivet är det som hänt en befrielse: maktpartiet har fått en rejäl knäpp på näsan. Det första testet för den nya, samlade borgerligheten blev en framgång. Centern och kristdemokraterna som tidigare hade lutat mot en uppgörelse med regeringen visade att det inte längre finns någon försvarspolitisk spricka inom borgerligheten.
Det var utomordentligt viktigt för trovärdigheten för den enade borgerligheten att klara detta test.
Vi befinner oss numera i ett helt annat politiskt landskap. Socialdemokratin är på defensiven. Den socialdemokratiska minoritetsregeringens beroende av vänsterpartiet och miljöpartiet manifesteras ännu en gång.
Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson skyndade sig i går att intyga att de gröna tänker rösta för regeringens försvarspolitik. Det är förstås inte någon omtanke om Göran Persson som styr Erikssons handlande, utan här har miljöpartiet fått ett gyllene tillfälle att understryka sin egen betydelse och politiska tyngd.
Frågan är bara om de socialdemokratiska väljarna är så förtjusta. En opinionsundersökning häromdagen visade att en majoritet av väljarna är trötta på miljöpartiet, att de tycker att partiet fått ett oproportionerligt stort inflytande.
En gång i tiden hette det annars - från regeringens sida - att samarbetet med de gröna och vänsterpartiet inte skulle innebära att dessa partier också fick något inflytande över utrikes- och försvarspolitiken. Men det är precis vad som nu sker.
Det EU-fientliga miljöpartiet, som motsätter sig att unionen utvecklar en militär förmåga, stödjer regeringens försvarspolitik. Det säger också något om vad det är för slags försvarspolitik det handlar om.