Det var med färska budgetförslag i ryggen som de åtta partiernas ledare möttes i Agendas partiledardebatt på söndagskvällen. Och visst fick de ekonomiska frågorna stort utrymme. Främsta trätoämnet under debattens första timme var jobben och arbetslösheten.
Att Stefan Löfven försöker vrida epitetet "mest ansvarsfull över ekonomin" ur händerna på de borgerliga var tydligt. Han kritiserade sänkningen av krogmomsen, sänk arbetsgivaravgift för ungdomar och regeringens plötsliga vilja att spendera. Det sistnämnda är märkligt eftersom han själv länge krävt investeringar. Att kritisera regeringen för att vara frikostig med statsfinanserna känns som en opinionsmässig återvändsgränd.
Mycket av kritiken mot regeringen handlade om den höga arbetslösheten. Hur vänsterpartierna ska få bukt på den genom att göra det dyrare att anställa vet de nog bara själva. Under tiden försöker man hamra fast vilket "misslyckande" regeringens jobbpolitik har varit. Det tåls att granskas.
Arbetslösheten har mycket riktigt ökat sedan maktskiftet 2006. Detta av två skäl. Dels har finanskrisen och den påföljande konjunkturnedgången i USA och delar av Europa ryckt bort befintliga jobb och hindrat framväxten av nya. Dels har regeringens reformer för att göra det mer lönsamt att arbeta gjort att fler ställt sig till arbetsmarknadens förfogande.
När detta beaktas förvandlas regeringens misslyckande i stället till en framgång. Trots det svåra globala ekonomiska läget har arbetslösheten kunnat hållas på en acceptabel nivå. Det positiva är att antalet sysselsatta har ökat samtidigt som mindre pengar går till personer som inte arbetar.
Överlag var det en bättre debatt än i våras. Det berodde i sin tur på att fler av partiledare skötte sig bättre än förra gången. Annie Lööf gjorde kanske sin bästa debatt någonsin. Hon pratade inte om hur "passionerad" och "inspirerad" hon är utan gav i stället konkreta exempel på hur socialdemokraternas förslag slår mot småföretag i glesbygden. Jonas Sjöstedt hade lär sig av sina misstag från förra debatten och lugnat ner sig. Nu var han sitt vanliga sansade och förtroendeingivande jag.
Vad som stack ut mest under debatten var att Fredrik Reinfeldt inte stack ut. Han höll en låg profil utan att verka frånvarande. Han svarade på programledarnas frågor och direkta tilltal men gav sig förutom det inte in i några replikskiften.
I stället fick hans allianskollegor mer utrymme, något alla tre tjänade på. Han agerade alltså i debatten på samma sätt som han styr landet; ansvarsfullt.