En majoritet i riksdagen anser att det behövs någon form av övergångsregler för den fria invand-ringen från de nya, östeuropeiska EU-länderna. Men i går röstade likväl riksdagen som väntat emot sådana övergångsregler. Sverige blir därmed sannolikt det enda landet i det "gamla" EU som kommer att ha avstått från att reglera formerna för den fria invandringen.
Från och med månadsskiftet kan medborgare från Östeuropa anställas i Sverige till löner som man inte kan leva på. Folkpartiledaren Lars Leijonborg har tecknat en bild av hur det då kan komma att bli: "Socialkontoren i Sverige kan fyllas av bidragssökande arbetare från öst," löd hans varning nyligen.
Det är detta som varit det stora, potentiella problemet, att man enligt EU:s regler får full tillgång till välfärdssystemen även när arbetet inte är varaktigt och lönen inte så stor att arbetstagaren kan leva på den. De gigantiska skillnaderna mellan lönenivåerna i Östeuropa och generositeten i de västeuropeiska välfärdsförmånerna riskerar att attrahera till ett överutnyttjande av de sistnämnda.
Det är för att avvärja denna risk som alla andra medlemsländer i det gamla EU (med undantag för Grekland, som ännu inte bestämt sig) beslutat att införa övergångsregler i en eller annan form. I alla andra EU-länder har dessa beslut kunnat tas lugnt och sansat, med ett rationellt hänsynstagande till uppenbara fakta. Inte på något annat håll i EU har man sett maken till en så uppslitande, emotionell debatt med hysteriska övertoner - från vinnarna i striden -- som vi haft i Sverige. Regeringens förslag, det mest modesta i hela EU, har utsatts för en sanslös kanonad. Också folkpartiledaren har fått utstå anklagelser om "främlingsfientlighet", för ett förslag som var ännu mer modest än regeringens. Den svenska lagommentaliteten är kanske en myt.
De som verkat för den utgång som frågan nu fått, har argumenterat för "öppenhet". I själva verket har de visat prov på uppseendeväckande slutenhet; det faktum att resten av det gamla EU kommer att reglera formerna för invandringen från Östeuropa har i varje fall varit helt frånvarande i den svenska, partipolitiska debatten.
Men det är kanske ändå just mot denna bakgrund som beslutet i riksdagen skall ses: Det har möjligen varit en lockande tanke att Sverige ännu en gång kan göra anspråk på rollen som internationellt, "moraliskt föredöme". I så fall är det i grunden en storsvensk självgodhet, föreställningen att vi är bättre än andra, nationalism i negativ mening, som manifesterar sig i riksdagsmajoritetens agerande. Moralismen har varit särskilt framträdande hos politiker som Maud Olofsson och Alf Svensson.
Oppositionspartiernas drivkrafter har varierat. Där har funnits moralism, aningslöshet i största allmänhet, och osminkad parti-egoism. Lockelsen att tilldela regeringen ett svårt nederlag visade sig alltför stor, också för dem som likt Lars Leijonborg faktiskt hade insett att här fanns ett reellt problem som politikerna är skyldiga att ta på allvar.
I detta perspektiv är det inträffade allvarligt. Det skadar tilltron till det politiska systemet när den sakligt motiverade politiska handlingen så uppenbart får stå tillbaka för partiegoism och taktiserande. Moderaterna och folkpartiet hade själva presenterat förslag till övergångsregler, men de röstade mot övergångsregler. Att fälla regeringens förslag var viktigare.
Men också regeringen förtjänar kritik. Berit Rollén, den statliga utredaren som förra hösten väckte delar av det politiska Sverige till insikt om behovet av regler, har framhållit att regeringen gick för långt i sitt förslag och att den i stället borde ha försökt att nå en överenskommelse med folkpartiet.
Fp-förslaget hade sina brister, men det hade udden riktad mot det väsentliga, det syftade till att avvärja risken för exploatering av de sociala systemen. Regeringens förslag innehöll däremot även sådant som skärpt facklig insyn i och kontroll av företagen. Medan i synnerhet moderaterna ser fri invandring som en murbräcka mot välfärdsstaten, ville alltså socialdemokraterna utnyttja regleringen av den fria invandringen från öst till att stärka fackets ställning. Man är lika goda kålsupare, partierna värnar sina särintressen.
Men nu är detta historia. Oppositionen har stoppat övergångs- reglerna, men kd-ledaren Göran Hägglund vill ge regeringen i uppdrag att komma tillbaka med sådana om problem visar sig uppstå.
När det gäller ansvarsfullt uppträdande i landets intresse kan betyget för den samlade oppositionen bara bli underkänt. Migrationsminister Barbro Holmberg, alltid lika lugn och saklig, skall däremot ha stort beröm. Hennes mission, att ingjuta någon portion realism i svensk invandringspolitik, är den svåraste av alla politiska uppgifter.