Ser man till det som finansminister Bosse Ringholm tänker utlova i den kommande höstbudgeten är läget väldigt ljust i den svenska ekonomin: Sänkt inkomstskatt, höjda barnbidrag och mer pengar till kommuner och landsting. Scenariot bygger på att finansministern justerat upp den tidigare prognosen för hur stor tillväxten blir i år, från 2,5 till 3,5 procent.
Bakom denna förväntning ligger att exporten ökat kraftigt. Men tillväxtsiffran säger inte hela sanningen. Sveriges stora problem för närvarande, vilket Ringholm också erkänner, är att arbetslösheten inte vänder ner från sin höga nivå. Ungdomsarbetslösheten är rent av upp i en tvåsiffrig nivå.
Och på detta lovar inte den ökade exporten någon lösning. Exportindustrin möter inte den ökade efterfrågan med nyanställningar, utan med förbättrad produktivitet. Det är mot den bakgrunden man skall se att regeringen ger nya miljarder till kommunerna och landstingen. Men den strategin är knappast långsiktigt hållbar.
När konjunkturen vänder neråt och skatteintäkterna åter minskar, kommer kommuner och landsting återigen att stå med en för stor kostym som obevekligt måste bantas.
Det är därför endast åtgärder som leder till att den privata sysselsättningen sätter fart som skapar en mer långsiktig bas för den ökning av skatteintäkterna som regeringen nu räknar in på förhand.
Förvisso förutskickas även sådant i den kommande budgeten, slopad arvs- och gåvoskatt samt sänkt förmögenhetsskatt. Men risken är att dessa förslag kommer att stoppas i förhandlingarna med stödpartierna vänstern och miljöpartiet.
Det är uppenbart att regeringen nu håller på att ställa in politiken med sikte på valet 2006. Sådan politisk kortsiktighet riskerar alltid att leda till stora problem på lite längre sikt. Det finns i själva verket anledning att hysa stora farhågor när det gäller effekterna av Bosse Ringholms "generositet".
Hur klokt är det att ytterligare stimulera ekonomin i ett läge då konjunkturen är så stark som den är? Det är ekonomiskt-politiskt våghalsigt. Finansministern viftar alldeles för lätt undan risken för ökad inflation.
Men den kanske största faran ligger i att regeringens valbudget rycker undan grunden för sunda finanser längre fram. Det som Bosse Ringholm nu utlovar går i stick i stäv mot vad regeringens egna ekonomiska experter på konjunkturinstitutet rekommenderat. Deras råd är att regeringen bör hålla igen och samla överskottet i "ladorna". Det handlar inte bara om att avvärja risken för ökad inflation, utan om att bygga upp resurser för kommande nedgångar i ekonomin.
Sverige klarade den senaste långkonjunkturen hyfsat bra tack vare att det fanns pengar att förbruka, resurser som hade byggts upp tidigare. Men det var närmast ett undantag från den regel som gällt de senaste decennierna, att överskotten under högkonjunkturerna inte räcker till för att balansera underskotten i långkonjunktur.
Den politik som nu förutskickas riskerar på kort sikt att leda till överhettning och inflation. Det är illa nog. På aningen längre sikt - efter valet 2006 - bäddar den därtill för en bristande beredskap att möta nästa nedgång i konjunkturen. Risken är då att staten kommer att tvingas att ta upp mer i lån. En ökad skuldbörda gör i sin tur Sverige sämre rustat för att möta de stora välfärdspåfrestningar som väntar runt hörnet, när befolkningen åldras allt mer.
Bosse Ringholm är med andra ord "generös" på bekostnad av framtiden. Det hemska är dock att allt detta är ekonomisk-politiska självklarheter, konsekvenser som finansministern givetvis är fullt på det klara med. Men han väljer att bortse från dem därför att den allt överskuggande kalkylen just nu är den politiska som handlar om valet 2006. Ansvarslös är knappast ett överord för att beskriva denna politik.