En samlad opposition anklagade regeringen för "fiske i grumliga vatten" när riksdagen i går debatterade invandringspolitiken. Debatten visade att motståndet är fortsatt kompakt mot såväl regeringens förslag om övergångsregler för den fria invandringen från Östeuropa som mot dess föreslagna reformering av asylprocessen.
Det är i själva verket oppositionens agerande som riskerar att underblåsa främlingsfientlighet. Dessa partier blundar för reella problem, stoppar försöket att göra något åt problemen, bland annat för att de ser chansen att tilldela regeringen ett politiskt nederlag. Det är ansvarslöst.
Men det är inte endast politisk taktik som förklarar oppositionens - alltså de borgerliga och vänsterpartierna tillsammans - motstånd mot regeringens strävan att verklighetsanpassa invandringspolitiken. Det är lika mycket fråga om en ideologisk låsning. Socialdemokraterna själva har för övrigt fram till helt nyligen lidit av samma låsningar, och flera av både partiets och regeringens företrädare gör det fortfarande. Men hos regeringspartiet, kanske särskilt hos Göran Persson själv, finns samtidigt en realpolitisk nykterhet, en medvetenhet om de faror som hotar i spåren av en kapitalt misslyckad integrationspolitik.
"Invandrardebatten handlar mer om att slåss för en ideologiskt grundad modell än att se de problem som faktiskt finns" - för det konstaterandet svarar socialantropologen Aje Carlbom som nyligen presenterat en uppmärksammad doktorsavhandling om segregationens följder. Carlbom är en ny och spännande röst i en annars enkelspårig debatt och värd att lyssna till. Han har levt i den verklighet som är riksdagspolitikerna så bekvämt fjärran.
Aje Carlbom bosatte sig i den hårt segregerade invandrarförorten Rosengård i Malmö i tre år för att skriva sin avhandling, ett projekt som han dock av välmenande kolleger avråddes från att ge sig i kast med. Att diskutera sådana aspekter av mångkulturalismen som den växande islamismen i segregerade invandrarmiljöer är inte politiskt acceptabelt.
Men Carlbom pekar på att det finns en inbyggd intolerans i den förment toleranta svenska hållningen: "Man blundar för exempelvis kvinnans på vissa områden undertryckta roll inom islam av rädsla för att annars framstå som främlingsfientlig. Tvärtom hade det varit bra och underlättat integrationen om det svenska samhället varit mycket tydligare med de värderingar som gäller", säger han.
Och det är just brist på verkligt engagemang för de människor som det handlar som utmärker flertalet svenska opinionsbildares integrationspolitiska hållning. När kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu för en tid sedan föreslog ett femårigt stopp för inflyttningen av bidragsförsörjda invandrare till staden fördömdes han av en samfälld kör av rikspolitiker - samtidigt som hans förslag däremot applåderades av de berörda själva, invandrarnas företrädare i Rosengård. Det var ytterst betecknande.
Politikerna är mer intresserade av att använda invandringspolitiken som en plattform där de kan posera i rättfärdig belysning än att göra något konstruktivt, mer intresserade av att slå vakt om en ideologisk modell som lever sitt eget retoriska liv, bortom en verklighet som den svenska eliten ändå inte behöver befatta sig med i sitt eget vardagsliv.
"I Sverige finns en ideologisk hegemoni där mångkulturalismen framställs som någonting enbart positivt. Den ideologin omfattar nästan hela det politiska systemet, massmedierna, akademikerna och andra intellektuella i olika maktpositioner. Att mångkultur berikar stämmer på många sätt men det är farligt att sprida en ensidig bild", framhåller Aje Carlbom. Visst utsätts invandrare för diskriminering, men det är också ett faktum att vissa invandrargrupper själva bygger upp ett avstånd till det omgivande samhället, att de sluter sig i enklaver där de aldrig behöver komma i kontakt med det svenska, där till exempel islamistiska värderingar sprider sig.
Att det officiella Sverige hittills inte förmått att ens börja diskutera sådant beror möjligen till en del på den svenska rädslan för att ta konflikter. Men den allra viktigaste förklaringen är att retoriska hyllningar till mångkultur/mångfald upprätthåller en känsla av att Sverige är överlägset omvärlden. Vi står minsann över fransmän och tyskar som förbjuder slöjan i skolor och på offentliga arbetsplatser. "Mångfald" har blivit ett politiskt nyckelbegrepp, ordet har i praktiken ersatt "välfärd" som tecknet på att Sverige står för en särskilt upphöjd modernitet i världen.
Den helt nödvändiga, integrationspolitiska kursändringen - bort från en skenbart upplyst och tolerant mångkulturalism som tvärtom cementerar segregation och skapar motsättningar, till ett inlemmande av de nya invånarna i gemenskapen Sverige - förutsätter en uppgörelse med denna svenska, självgoda uppblåsthet.
Någon gång måste också det politiska Sverige lära sig att hantera frågor om invandring utan reflexmässiga anklagelser och hänvisningar till "fiske i grumliga vatten" så fort någon tanke som avviker från dogmerna väcks. Problemen försvinner inte för att oppositionens företrädare slänger ur sig mångfaldsklyschor från riksdagens talarstol. Stöd i stället regeringens förslag!