Enligt rådet är den stora utmaningen på sikt den demografiska "bomben", när allt färre i arbetslivet ska försörja allt fler pensionärer. Rådet tror inte att offentligt sparande är lösningen utan vill förlänga livsarbetstiden.
Pensionsåldern bör höjas. På sikt vill rådet att den automatiskt ska följa medellivslängden. Det skulle alltså inte vara politiker eller arbetsmarknadens parter som bestämmer när vi går i pension, utan en dator matad med en pensionsformel och livslängdsstatistik.
För att snabbare få ut ungdomar i arbetslivet vill rådet sänka fribeloppet. Mer plugg och mindre jobb ska ge snabbare examen. Dessutom ska studiemedlet vara högre ju yngre studenten är, för att motivera unga att snabbt klara av studierna. Dagens system fungerar ofta tvärtom.
Medan politikerna måste ta hänsyn till olika gruppers behov och krav, är rådet koncentrerade på att ge individerna incitament att göra det som är samhällsekonomiskt bäst. De kan bortse från att äldre studenter med barn har det knapert, det viktiga är att fler tar examen så snabbt som möjligt. Detsamma gäller rådets syn på a-kassan, som de vill binda till konjunkturen. När det är högkonjunktur ska ersättningen vara låg för att fler ska jobba, när det är lågkonjunktur ska den vara hög för att stimulera konsumtionen.
Det ligger mycket social ingenjörskonst i rådets rapport - men också keynesianism (att dämpa konjunktursvängningar med ekonomisk politik) och misstro mot politikers förmåga.
På något annat sätt kan man inte tolka rådets önskan om automatiska funktioner. Förutom automatisk reglering av pensionsåldern och a-kassan vill rådet att konjunkturen ska styra hur stora statsbidrag kommunerna får.
Det skulle innebära att framtida regeringar, oavsett politisk färg, inte kan påverka a-kassan, statsbidragen eller pensionsåldern. Allt skulle avgöras av den där datorn med formler och statistik.
Finanspolitiska rådet hoppar alltså mellan det mycket politiska perspektivet, den sociala ingenjörskonsten - och det rent anti-politiska, att med automatiska funktioner minska politikens betydelse.
Anders Borg ville ge ekonomiforskningen större inflytande över politiken. Den senaste tiden har dock hans och ekonomernas uppfattningar krockat.
Krishantering är svår att basera på forskning, eftersom ingen kris är den andra lik. Men även Finanspolitiska rådets långsiktiga förslag kräver kritisk granskning, eftersom de minskar politikernas och därmed folkets inflytande över viktiga ekonomiska frågor.
Det är mycket möjligt att den svenska ekonomin skulle må bättre av fler automatiska "dator-lösningar". Men vill vi lämna ifrån oss makten? Är demokratiskt inflytande över ekonomin värt risken att politikerna fattar felaktiga beslut som är dåliga för ekonomin?
Det är frågor man bör ställa sig när man läser Finanspolitiska rådets långsiktiga förslag.