Den svenska debatten om Las och anställningsskydd är ofta så politiserad att den fjärmar sig från verkligheten.
Det framgår av den nyutkomna forskningsöversikten Effekter av anställningsskydd (SNS Förlag 2008).
Fackets klassiska argument är att en stark arbetsrätt - det vill säga Las - skapar trygghet för de anställda och dessutom höjer produktiviteten.
Men på a svarar forskarna vet ej. Och på b svarar de - fel, fel, fel.
I länder där anställningsskyddet är svagt upplever inte de anställda att de är otrygga. Kanske för att det också är lättare att få ett nytt jobb när omsättningen på arbetsmarknaden är större. Att sätta likhetstecken mellan trygghet och livstidsanställning vid samma företag är ett svenskt sätt att tänka. Hur jämför man människors upplevelse av trygghet? Det är svårt.
Att Las skulle höja produktiviteten är däremot fel. Det är snarare tvärtom. Det facket kallar trygghet leder till fler sjukskrivningsdagar och till att vissa blir kvar på ett jobb där de underpresterar. Humant? Jo, möjligen. Men det går som sagt inte att visa att svenska löntagare känner sig tryggare än andra.
Arbetsgivarna brukar säga att ett svagare anställningsskydd ökar sysselsättningen. Men inte heller det går att entydigt visa.
Hur många anställda ett företag behöver avgörs främst av orderingången. Däremot ökar dynamiken när arbetsrätten är svag. Fler företag uppstår och läggs ner. Rörligheten på arbetsmarknaden ökar betydligt.
Man kan hävda att det ger bättre förutsättningar för tillväxt. Och att tillväxt skapar fler jobb. Men sambandet mellan arbetsrätt och sysselsättning är svagare än arbetsgivarna vill låtsas om.
Ett perspektiv är glasklart i forskningen.
En stark arbetsrätt stänger ute svaga grupper från arbetsmarknaden; unga, äldre, personer med utländsk bakgrund. Arbetsgivaren undviker risktagande när nyanställningar görs. Omsättningen på arbetsmarknaden är låg. I Sverige har vi gjort det än värre genom relativt liberala regler för tidsbegränsade anställningar.
Det facket kallar trygghet skapar alltså ett utanförskap. Det vet forskarna. Och politikerna.
Men de som tjänar på vår arbetsrätt är långt fler än de som står utanför och vill in i tryggheten. Därför är trycket på förändring mycket svagt.
Man kan kalla det cynism. Eller så kan man kalla det realpolitik.