Ministern själv skrattade åt ironin. Hon såg ingen anledning att hålla vare sig SJ eller Trafikverket om ryggen, Sveriges järnväg har negligerats under många år. Alliansen har dock ådragit sig ovanan att sätta likhetstecken mellan regeringsinnehav och försvar av försummade statliga göromål. I stället borde den behålla sin samhällskritiska ståndpunkt, vilket är fullt görligt så länge som man samtidigt medger ansvar och viljan att förändra.
Elmsäter-Svärd kan ha knäckt den koden. Hon kritiserar öppet systemet och har tillsatt flera genomtänkta utredningar, bland annat om hur stort behovet av ökad kapacitet på järnvägssystemet är och hur effektiviteten kan öka. Alltså inte bara planlöst ösa in kontanta medel, vilket Anders Borg ändå inte är särskilt pigg på. Den hårt kritiserade SJ-ordföranden Ulf Adelsohn sade i programmet Sverker rakt på i SVT (16/3) att om infrastrukturministerns föregångare "varit lika insatta och kunniga som hon hade det inte blivit så här".
Adelsohn fick som vanligt - och med rätta - klä skott för SJ:s katastrofala service. Ordföranden vägrade dock styvnackat ta fullt ansvar för den här och förra vinterns urspårning, eftersom SJ inte styr över rälsen, signalerna och växlarna (det gör Trafikverket). Systemet är slut, konstaterade han krasst.
Adelsohn har en poäng. Det svenska järnvägsnätet är överbelastat på vissa sträckor, samtidigt som tågen knappt rullar på andra trots att efterfrågan finns. Näringslivet har däremot börjat överge järnvägen som transportalternativ vilket är ett mycket dåligt tecken. Skälen till en utökad tågtrafik är många fler än för en minskad; arbetsmarknaden, miljön och den svenska landsbygden är de tyngsta.
Det bär förstås den gamle moderatledaren Adelsohn emot att skylla på avregleringen, men det är i praktiken vad han gör. Han menar att politiken behöver en timeout för att tänka igenom hur den ska se på järnvägen: Som en viktig social funktion och därmed ett nationellt ansvar, eller som en vanlig kommersiell marknadsangelägenhet?
Lyckligtvis gör infrastrukturministern inte samma strikta åtskillnad utan ser lösningen i en fortsatt avreglering. I en debattartikel i Dagens Industri (24/1) jämför Elmsäter-Svärd med flygtrafiken. Om flyget klarar samordning mellan en mängd privata aktörer, och dessutom på internationell nivå, varför kan inte svensk tågtrafik göra detsamma?
Med fler aktörer kommer SJ inte bara att få hårdare konkurrens om passagerarna, monopolet som gnälltåg på statliga spår kommer också att ryka. Skulle det visa sig att andra aktörer fixar samverkan med Banverket bättre, lockar kunderna till sig och finner lönsamhet i tågtrafiken kan dagarna för Statens Järnvägar vara räknade.