Den senaste tiden har inte varit rolig för "blöjpolitikerna". Sofia Arkelsten, som lyftes fram som ung, energisk kvinna när hon valdes till Moderaternas partisekreterare, har avgått. Detta efter en ganska miserabel insats, där påståendet att M alltid har slagits för den allmänna rösträtten, löftet att göra politik av cupcaketrend och osunda kroppsideal samt M-kampanjen "Vi älskar människor" hör till bottennoteringarna.
En annan ung, energisk kvinna som det fanns höga förväntningar på när hon valdes till Centerledare är Annie Lööf. Corren trodde också på Lööf, eftersom hon som riksdagspolitiker vågade vara kontroversiell - hylla Thatcher och platt skatt - samtidigt som hon visade pedagogisk förmåga som ekonomisk-politisk talesperson.
Som partiledare har dock Lööf hittills varit en besvikelse. Allt som fick henne att sticka ut tog hon avstånd från så snart hon blivit vald. Den pedagogiska förmågan har fastnat i ett stelt leende. När hon dessutom inte kan svara rakt på frågor om diktaturer, och lägger vansinnesförslag om trängselskatt i Linköping, börjar man undra om Annie Lööf borde ha fått stå på tillväxt innan hon blev partiledare.
KD-veteranen Alf Svensson vädrade sådana tankar på Newsmill (31/8-2011). Han menade att Lööf med flera visade att svensk politik blivit ungdomsfixerad, och förfärades över att Jonas Sjöstedts 46 år sågs som en nackdel inför partiledarvalet i Vänsterpartiet. Corren höll med om att äldre politiker inte ska diskvalificeras, men tyckte inte att unga toppolitiker är ett problem (2/9-2011).
Men kanske hade Alf Svensson rätt. Mycket talar för att självförtroende och integritet i politiken byggs upp av erfarenhet: Att stå upp när det stormar, att svara rakt och tydligt på tuffa frågor från journalister, är förmågor som utvecklas genom "trial and error". Det krävs ett antal motgångar för att hitta rätt. Genom bakslagen lär man känna sin egen politiska kärna, vad man kan kompromissa om och inte, och vilka personer man bör ha förtroende för och lyssna på.
Arkelstens och Lööfs tillkortakommanden tyder på att ingen av dem har fått ägna tillräckligt mycket tid åt denna politiska skolning.
Nu invänder någon att det är könsfråga, eftersom de unga partiledarna Gustav Fridolin och Jimmie Åkesson inte har samma problem. Men det är snarare en mediefråga.
Miljöpartiet är journalisternas favoritparti, som sällan utsätts för tuff granskning. Fridolin har därför inte fått chansen att göra bort sig. Sverigedemokraterna får tvärtom alltid tuffa frågor, de får praktisk medieträning redan som ungdomsförbundare. Åkesson fick rimligen tidigt chansen att göra bort sig och lära av sina misstag.
Tråkigt nog för borgerliga sympatisörer är det Socialdemokraterna som tycks ha genomskådat myten att det ungdomligt fräscha vinner väljarnas förtroende. Med den äldsta partiledaren (55 i år) och en av de äldsta partisekreterarna (48 i år) har S-toppen mest livserfarenhet av alla riksdagspartierna.