En juridisk slutpunkt har satts i och med domen i Högsta domstolen. Anna Lindhs mördare döms till livstids fängelse. Mijailo Mijailovic lider av en personlighetsstörning, men den är inte så svårartad att den kan rubriceras som allvarlig psykisk störning. Därmed skall mördaren sitta i fängelse, inte på vårdanstalt.
En enig juridisk expertis uttryckte i går tillfredsställelse över den klarläggande domen i Högsta domstolen.
Det framhölls bland annat att alla grova brottslingar som sitter i svenska fängelser i själva verket lider av personlighetsstörningar. Så om det gjordes till det avgörande kriteriet skulle snart sagt ingen mördare behöva hamna i fängelse i Sverige. Därför kan domen i Högsta domstolen sägas vara välgörande prejudicerande. Den drar en gräns. Eller gör den verkligen det? Är strängheten blott ett uttryck för att det handlar om ett ministermord? Det går inte att komma ifrån den misstanken.
Sverige har den mest liberala tolkningen i Europa av begreppet "psykisk störning". Det är som om vårt juridiska system instinktivt värjde sig mot fängelsestraffet som sådant. Helst skall alla dömas till "vård". Frågan är vad denna hållning är uttryck för. Är det ondskan som är så svår att acceptera? Vill vi till varje pris klamra oss fast vid illusionen att alla människor i grunden är goda, att onda handlingar därför alltid beror på grundläggande, "samhälleliga" förhållanden, och att ondskan följaktligen är något som kan åtgärdas och behandlas bort?
Svenska domstolar dömer till exempel regelmässigt ut ringaste möjliga straffet till personer som kört ihjäl någon i onyktert tillstånd. Detta trots att lagstiftaren klart angivit att domstolar skall se särskilt allvarligt på sådana brott. Som svar på frågan varför domstolarna inte utnyttjar lagens maximistraff (som i sig är lågt, bara sex år), svarade en domare i teve häromveckan att det inte är "tradition" att vara så sträng i svensk rättstillämpning.
Anna Lindhs make Bo Holmberg beklagar att motivet för mordet fortfarande saknas. Är man inte allvarligt psykiskt störd har man också ett motiv, konstaterar Holmberg. Han uttrycker sin besvikelse över att Mijailovic inte behövde svara på frågorna om varför han mördade Anna Lindh.
Det är en besvikelse som står i kontrast till den "tillfredsställelse" som justitieminister Thomas Bodström förklarar sig känna över att mordet "klarats upp". I juridisk mening är mordet uppklarat. Motivet måste inte vara känt för att en domstol skall kunna avkunna dom. Men så länge motivet är okänt, förblir frågorna kring mordet på utrikesminister Anna Lindh hängande i luften.
Det har aldrig funnits någon iver att skapa klarhet om mordet i denna mening. Det är fel att säga att frågan om Mijailo Mijailovics psykiska hälsa kom att överskugga det mesta. I stället får man konstatera att detta är den enda fråga som rättsprocessen mot utrikesministermördaren kom att handla om. Det är som om mördarens psykiska tillstånd erbjöd en diversion, bort från ett möjligt motiv som det kunde ha blivit allt för obehagligt att konfronteras med.
"Det är klart att det är politiskt", skall enligt vittnesuppgifter en döende Anna Lindh ha svarat på frågan om motivet. Men fixeringen vid Mijailo Mijailovics psykiska tillstånd styrde behändigt bort rättsprocessen från detta potentiella minfält. Att justitieministern och Anna Lindhs make inte har samma syn på mordets uppklarande är i alla händelser talande.