I morgon är det dags. Då firar vi Sveriges mest omdiskuterade helgdag. Själv ska jag högtidlighålla nationaldagen på ett lite udda sätt, men mer om det senare.
Är det något att uppmärksamma? Är Sverige värt att firas?
Som en övertygad anhängare av EU-gemenskapen svarar jag ändå tveklöst ja. Men jag är lite skeptisk till de växande ambitionerna. Det är OK med ett litet tåg till Skansen där kungen väntar, men jag är lite tveksam till att blåsa upp firandet till en jättefestival. Är det verkligen så att de länder som tjoar mest har mest att fira? Som USA och Frankrike. Eller för den delen Norge (nå, norrmännens firande är så charmigt att det är svårt att ha invändningar)? Är det inte snarare så att det folk som vilar tryggt i sin nation inte behöver fira så desperat?
Sverige är ett tryggt land att leva i för de allra flesta. Det är värt att fira; 200 år av fred är värt att fira.
Jag tror att det finns en viktig förklaring till tryggheten.
"Land ska med lag byggas." Citatet dyker upp i flera av de gamla landskapslagarna, till exempel Upplandslagen från 1200-talet.
Det låter lite kärvt, lite hårt. Men jag har också läst en fortsättning som inte är lika citerad: "Land ska med lag byggas, inte med våld".
Med det tillägget framstår citatet i ny dager. Redan på den tiden levde iden om att begränsa den starkes rätt och istället bygga ett samhälle baserat på gemensamma spelregler och rättvisa.
I sanningens namn ska sägas att detta varit ett långt och tålmodigt arbete, med avsteg som enväldiga kungar med stormaktsambitioner.
Det styrelseskick vi har idag är ungefär 200 år gammalt. Då bröts slutligen den gamla kungamakten och vi fick så småningom ett nytt sätt att styra landet. I princip bygger det på en intrikat maktbalans mellan den lagstiftande makten, den dömande och den granskande. I regeringsformen slås det fast att all makt utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. I riksdagen stiftas lagarna. Vårt domstolsväsende ska självständigt tillämpa lagarna. Den granskande uppgiften ligger formellt hos riksdagens konstitutionsutskott och Riksrevisionen. Men den viktigaste granskaren är medborgaren, vars verktyg är yttrande- och tryckfriheten. Allt i syfte att motverka godtycke och korruption.
I 200 år har den granskande uppgiften i första hand burits upp av våra tidningar, som både på ledarplats och på nyhetssidorna granskat och kritiserat makten. Som det var tänkt. Tryckfriheten finns inte för att glädja tidningsutgivarna, utan för att säkra demokratin.
I dag är vi inte längre ensamma om denna uppgift. Nu är det för första gången möjligt för alla medborgare att göra sin röst hörd. Internet må ha sina avigsidor, men det är ett demokratiskt underverk.
Lag, rättvisa och öppenhet, det är grundstenarna för vår trygghet.
Om det ska jag tala i morgon vid nationaldagsfirandet på torget i min hemort, skånska Tollarp. Det är en ära. Och lite pirrigt.