Borgarpartierna är heroiska i sin magnifika efterklokhet. Detglänser om deras rättrådiga rustningar när de står där och gläfser medfacit i hand. Varken Maud Olofsson (c), FredrikReinfeldt (m), Lars Leijonborg (fp) eller Göran Hägglund (kd) har gått så långt, att de gör statsminister Göran Perssonansvarig för jordbävningen i Bengaliska viken, men den slutsatsen kännså andra sidan inte alltför avlägsen. Så hätsk och oreflekterad är denborgerliga kritiken.
När, som nu, alla, de flesta åtminstone, gläfser och ylar åt sammahåll och trumpetar ut samma endimensionella budskap, är det viktigareän någonsin att hålla huvudet kallt och se bortom den snävapartipolitikens betingade reflexer. Saken är den, att ingen sitter innemed den fullständigt kompletta bilden av vad som hände påutrikesdepartementet på annandag jul och dagarna därefter, näromfattningen och konsekvenserna av naturkatastrofen ristats in imedvetandet. Mycket tyder på att det finns fog för den kritik somhävdar att regeringsmaskineriet rasslade i gång för sent. Det äruppenbart att regeringen inte tagit till sig de slutsatser sompresenterades i utredningen om Estoniakatastrofen. Alla vet attministären Persson avstått från att inrätta en permanentkrisorganisation i regeringskansliet. Varför? Det ska den så kallademedborgarkommissionen ge svar på. Innan den fullföljt sitt arbete ochpresenterat sina slutsatser finns inget fog för den typen av beskäftigtkorkskallig kritik som rapas upp och upprepas in absurdum av borgerligapartiledare och dito ledarskribenter.
Det är ingen sans och måtta på kritiken. Förra helgens stormvindarframstår som en fisig västanfläkt i jämförelse med de orkaner av kritiksom sköljer över regeringen i allmänhet och Göran Persson och Laila Freivaldsi synnerhet. Dessvärre inbjuder de senare till kritik. Persson låterenskilda tjänstemän på UD schavottera -- och föregriper därmed den såkallade medborgarkommissionen. Laila Freivalds och hennes kollegor påutrikesdepartementet, statsråden Barbro Holmberg och Carin Jämtin, förklarar i samma veva att "vi är stolta över vår personal".
Borgarpartiernas eskalerade kritikkrig har en tydlig inrikespolitiskdimension. Det är ingen tillfällighet att den borgerliga pressensledarsidor samordnar sina strävanden och utmålar Sverige som endiktatur som lyder under den socialdemokratiska stövelklacken. Corrensledare kallar Sverige "enpartistat", Svenska Dagbladet skriver om "detnya enväldet" (Persson!), och i Dagens Nyheter associeras Sverige medde kommunistiska diktaturerna i öst.
Jag vågar inte ens tänka tanken hur det kommer att låta när valet2006 närmar sig. Jag har tidigare skrivit om statsminister Perssonsmaktfullkomliga ambitioner. De är uppenbara. Kritiken delas av mångasossar på basplanet. Borgarpartiernas kritik är vulgär, infam, perfidoch populistisk. De använder en naturkatastrof i Sydostasien somtillhygge i den inrikespolitiska debatten.
Men så är det. I kärlek och inrikespolitik är alla medel tillåtna. Fråga Maud Olofsson & Co. De vet.