I ledarsidans serie om klassamhället har vi konstaterat att vissa borgerliga inte vill erkänna att det existerar samhällsklasser, och att det skulle kunna bero på att de är fullt upptagna av den individernas kamp mot varandra som präglar medelklassen i dag.
Men det kan även finnas andra orsaker. De liberala mittenpartierna är de som gynnas av en politisk debatt där klassfrågan lyser med sin frånvaro.
När den svenska politiken domineras av ekonomiska frågor samarbetar ofta liberaler och konservativa, som i alliansregeringen just nu. Deras samstämmighet kring ekonomisk frihet och marknadsliberalism kontrasterar fint mot vänsterns idéer om högre skatter, mer omfördelning och mer statlig styrning. Det händer dock att de liberala mittenpartierna drar mer åt vänster i ekonomiska frågor och samarbetar med vänsterregeringar. Liberala mittenpartier sitter alltså i någon mån med triumf på hand.
Men även när den politiska debatten domineras av värderingsfrågor sitter liberalerna med de bästa korten. Det beror inte bara på att de befinner sig mitt emellan socialister och konservativa, utan på att de liberala värderingarna präglar den medelklass - akademiker, journalister och andra som deltar i den offentliga debatten - som avgör vad som ska diskuteras och hur det ska diskuteras.
Den politiska vänstern kan beskrivas som kluven i värderingsfrågorna. Vänsterns "elit"; toppolitiker och andra opinionsbildare, har i stort sett köpt de liberala värderingarna. Därför pratar de mer om antidiskriminering, feminism och hbt-frågor än om klasskamp. Distinktionen kan tyckas luddig, men skillnaden är att de förra är kollektiviseringar som ska leda till individens frihet (liberalism) medan klasskamp är kollektivisering som ska leda till kollektivets frihet (socialism).
Vänsterns gräsrötter är däremot ofta ganska ointresserade av antidiskriminering, feminism och hbt-frågor. Arbetarklassen, och även många invandrare som ännu inte har fått jobb i Sverige, må ha ekonomiska skäl att rösta vänster - i värderingsfrågor är de ofta snarare konservativa (något som märks i brittiska arbetarpartiets projekt Blue Labour). Inte så att de är emot individens frihet, men liksom konservativa till höger är de skeptiska till politiska ingrepp i syfte att emancipera individen och oroliga att sådana projekt ska slå sönder fungerande gemenskaper.
Därför skulle en mer medveten klassdiskussion i kombination med en politisk debatt som domineras av värderingsfrågor kunna leda till oväntade allianser mellan konservativa till höger, arbetarklass och invandrargrupper. Det vore uppfriskande om dagens vänsterliberala konsensus i värderingsdebatten utmanades, men det får inte leda till att jämställdheten och situationen för olika minoriteter försämras. Den hypotetiska alliansen av konservativa till höger och vänster bör i vilket fall inte hindra liberaler från att erkänna klassamhällets existens.